I DN Debatt idag presenteras en studie som Svenskt Näringsliv gjort. Som vanligt tar de den lilla mannens perspektiv men argumenterar för den store mannen. Efter att bara läst debattartikeln kan jag se vissa brister i studien. Varför fokusera enbart på individens disponibla inkomst? Subvensionerad offentlig service (dvs. finansiering genom skatter) borde gynna den lägre delen av arbetarklassen. Och den subvensionerade offentlig servicen är väl större i Sverige än i många andra länder? Således borde även utgiftssidan analyseras för att analysen ska få en bättre bild av verkligheten.
Intressant vore också att se hur utvecklingen såg ut för de lägst ställda såg ut 1960-1981, dvs. då man förde en keynsiansk och social politik. Efter att ha radikalt omlagt sin politik de senaste två decenierna så kanske utvecklingen inte är så konstig? Inflationsbekämpning i en "privatiserad" riksbank istället för arbetslöshetsbekämpning i en demokratiskt styrd riksbank, budgetöverskottsmål i finanspolitiken ("sunda finanser"), utgiftsTAK, utförsäljning av statliga företag, avregleringar av ekonomin, marginalskattesänkningar för överklassen, skattehöjningar på t.ex. moms är några exempel på reformer de senaste två decenierna. Listan kan göras hur lång som helst, men en sak har dessa reformer gemensamt - borgelig ekonomisk politik. Detta har bl.a. lett till att inkomsterna har ökat för den rikaste femtedelen.
Om man mäter förändringen av realinkomst relativt BNP så är förändringen snarare beroende av om man för en ökat omfördelande politik idag, inte om att man för en politik som är lika omfördelande som tidigare. Således skulle resultatet kunna bero på att vi har fört för LITE politik med målet att utjämnande av ekonomiska klyftor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar