Svinalängorna

Jag är lite ambivalent inför denna Augustprisvinnande roman av Susanna Alakoski. Dels är det en fantastiskt skildring av ett barns uppväxt i en trasproletär familj i folkhemmets Sverige. Brist på nödvändiga varor och alienation är ofta förekommande. Varför kämpa för en svensson-arbetarklass liv när fyllan iallafall ger en kortsiktig väg bort? Samtidigt tar romanen upp alienationen från det demokratiska livet, hur ska man påverka sitt liv?

Boken väcker många frågor och är mångtydig. Vad betyder ens kön i förhållande till klass? Hur betydande är etnicitet för skiktningen inom arbetarklassen? Vilken funktion hade ideella organisationer (som kyrkor) i förhållande till det offentliga och socialen? Alla frågor till trots så har boken en nackdel - den är moralistisk. Men det kanske är så ungdomsböcker ska vara? Man ska inte dricka alkohol och ta droger. På det sättet känns den omyndigförklarande. Men det ger också insikt i tillvaron för barn som kommer från svåra (klass)förhållanden. 3+ ger jag den (annars blir det en skev normalfördelningskurva, dvs. för många 3:or/4:or/5:or).

Är alliansen rädda för jobben?

Det ska vara lönsamt att arbeta hörs alliansföreträdare påtala i dagspressen och på TV. En del får jobb, en del får en heltidstjänst istället för en påtvingad deltidstjänst. Men samtidigt har fler i arbete en negativ effekt – för den ekonomiska eliten. Fler i arbete gör samtidigt att fackföreningar kan kräva bättre löner och arbetsvillkor, vilket gör att elitens vinster minskar i förhållande till majoritetens löner. Detta har dock den borgerliga alliansen rått bot på – lägre a-kassa och högre a-kasseavgift – vilket i sin tur gör att rädslan hos löntagare ökar. Med en ökad rädsla hos såväl löntagare som anställningslösa gör att folk inte törs ställa krav på arbetsgivare. Det för med sig att lönerna i förhållande till vinsterna hålls nere.

Samtidigt meddelar kommun- och finansminister Odell att 1 500 arbeten inom offentliga verk ska bort, vilket rimligtvis ökar arbetslösheten. Högre arbetslöshet ökar också vinsterna hos den ekonomiska eliten på löntagare och arbetslösas bekostnad. En ökad internationell efterfrågan på varor och tjänster har förvisso gjort att arbetslösheten sjunkit och sysselsättningen ökat. Det trots (snarare än tack vare) regeringens ”jobbpolitik“.


Insändare i Nya Wermlanstidningen och webplatsen Efter Arbetet.

Socialism på konsumtionssidan?

Man kan se de sociala reformerna från och med 30-talet till 80-talet som en process mot socialisering av konsumtionen i samhället. En ökande offentlig sektor där staten stog för en allt större konsumtion gjorde att man kunde allokera vissa specifika resurser efter behov. Exempel är utbyggd skola, fria skolmåltider, starkt subventionerad sjukvård och reglerad tandvård. Marknader finns inom flera välfärdsområden som mat och boende. Med få undantag (subventionering av mjölk ex.vis) lät man marknadsmekanismen fördela de formerna av välfärden. Rätt till jobb, omfördelade bidrag och jämlik inkomstfördelning gjorde att alla hade råd med de sådana grundläggande behov.

Man omfördelade också resurser via starka fackföreningar med hög organisationsgrad, stor offentlig sektor (som bl.a. minskade arbetslösheten). Rikedom omfördelades via förmögenhetsskatt och statlig skatt på inkomst för de allra rikaste, hög skatt på avkastningar på finansiella tillgångar (och låg på företagsvinster som återinvesterades).

Alltså Socialism på konsumtionssidan. Det offentliga betalade stora delar av välfärden (ofta där man har ungefär liknande önskemål, t.ex. sjukvård). Fördelning av inkomster i samhället var jämlik, vilket gjorde att människor hade en hel del frihet att bestämma vad de ville köpa för sina pengar och hur mycket de ville spara. Det har helt klart förändrats på senare tid. Idag är offentlig konsumtion snarare ett sätt för storkapitalet att attrahera profit genom. Entreprenörer (ibland med underentreprenörer) kör in profitkilar i det offentliga arbetet. Lägg därtill en stat som snarare jagar minskade kostnader än att samhälleliga målsättningar och medborgares behov tillgodoses. Den arbetande vars jobb utförs med offentlig finansiering blir dubbelt/trippelt exploaterad!

Folk arbetar också under arbetsgivare och företagen konkurrerar även med andra företag inom och utom landet, vilket gör att arbetstempot (och produktiviteten!) hålls uppe och lönerna nere. Socialism utan en socialiserad produktionssida gör att friheten begränsas till friheten att köpa prylar av olika varumärken. Man bestämmer varken över sitt arbete eller sin arbetstid. Vi har uppnåt en hel del genom en större behovsfokuserad offentlig sektor. Men hur ska man gå vidare..? Vart ska man? Eller man kan(s)ke inte vill och orkar gå vidare..?

El Ché y Filiberto no han muerto!

Min kamrat Per Samuelson har varit på socialistiska paradiset Cuba. Och han fick med sig ett par justa bilder. Varsågod mina kära:


Är det månne en socialistiskt ljus som skiner över en skyddad ö i imperialismens hav..


En paradisisk ö med vackra färger. Och snälla och omtänksamma poliser. Kolla på killen vid palmen som ser till att inget otrevligt inträffar.


Många vackra byggnader. Dock verkar reparationsfirmorna ha inlett en livslång strejk mot sina kunder. Märk också den ekologiska medvetenheten med planterade träd på de mest fallfärdiga fastigheter..


Mäktigt. Juste Cheavbild på skyskrapan. När får vi se hyreshus med Palme på i Sverige? I en sån skulle jag vilja bo..


Che och Filiberto har inte dött! (tror Filiberto kan vara den jag länkar till..)


Kuba på 1:a maj. Viva la revolucíon!

Facket som motkraft mot högervridningen

K-G Hammarberg, Per-Erik Granström och Lennart Lindgren har med en eminent insändare i senaste numret (07/nr6) av Transportarbetaren. Dessvärre verkar inte tidningen finnas på webben..

Författarna menar att vänsterblocket förlorade valet eftersom partierna till vänster och LO misslyckades med att påvisa vad borgaralliansens jobbpolitik leder till - måttlig eller ingen effekt på sysselsättningen och försämringar för de arbetande i form av bl.a. sänkt ersättningsnivå i a-kassan och höjda fackföreningsavgifter (och alla negativa effekter det i sin tur medför).

Det unika i artikeln är att den syftar framåt. Inte bara det vanliga - borgarna är elaka (och vi andra är passiva). När nu borgarna lägger ned Arbetslivsinstitutet så föreslår de en facklig stiftelse för arbetsmarknads- och arbetslivsforskning. Och utbyggd kvalificerad utbildning för förtroendevalda och anställda inom fackföreningsrörelsen som motvikt mot näringslivsanknutna tankesmedjor, forskningsinstitut, uppdragsforskning och näringslivets inflytande över högskolor och gymnasier.

Det är dags att gå till handling. Fina ord räcker inte till. Eller som en skäggig gammal gubbe en gång sa:

Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program.

Deras idéer är kanske också mer stabila än att förlita sig på välfärdsstaten - varje gång borgare kommer till makten kan de riva ned det vi byggt upp. Vi måste bygga upp starka fästen också utanför parlamenten för stå bättre rustade i intressekonflikten mellan arbete och kapital.

Insändare i Transportarbetaren

Sahlinismen har en snedvriden syn på företagande och arbete

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin använder substantivet småföretagare oftare än ord som löntagare, arbetare och arbetarklass. Hon talar om ägarna av mindre och medelstora företag som entreprenörer och innovatörer - en synnerligt liberal verklighetsbeskrivning.

Är det inte framförallt de anställda i (små)företaget ett arbetarparti som socialdemokraterna borde gynna? Har ägaren och marknadskrafterna samma intressen som oss löntagare? Många på golvet skulle nog vara tveksamma till ett sånt påstående tror jag. Personligen kan jag hålla med om att många egenföretagare t.ex. inom taxibranschen har skitvillkor, med skyhöga betalningar till beställningcentraler, sämre trygghet än löntagare och mycket administrativt arbete som t.ex. ekonomisk redovisning och byråkrati.

Många tvingas nuförtiden bli egenföretagare, det är ofta inte ett fritt val. Det kan handla om folk som öppnar snabbköp, pizzeria eller eget taxiföretag (eller varför inte entreprenörer som kör taxi svart på nätterna eller säljer alkohol illegalt). Detta är många gånger inte fria val utan ofta den sista vägen att ta sig ur fattigdom och misär. Detta avhjälper man inte genom att underlätta för småföretagare, det försvårar problematiken. Genom att se bra jobb som en mänsklig rättighet, högre ersättningar i A-kassan och bättre grundtrygghet åt alla etc. kan man minska misären och fattigdomen, och därmed förbättra för grupper som nuförtiden tvingas startar eget. På så sätt blir egenföretagande mer ett eget val än en sista utväg för att få in pengar till hushållskassan. Det är klassisk socialdemokratisk reformpolitik istället för Sahlins “nya” tänkande om att vissa saker som högeralliansen genomför inte bör återställas. Allt kan återställas. Välfärden kan dessutom byggas ut, genomsnittsarbetstiden kan förkortas, förmögenhetsskatt kan återinföras (det gör det dessutom lönsamt för de rika att arbeta).

Det är alltså politiska val som styr utformningen av (den ekonomiska) politiken, inte opolitiska reformer för att göra att samhällsekonomin fungerar mer effektivt (och därmed kommer alla tillgodo). Så kämpa i er vardag för era intressen. Det kan vara rätten till 40-minuters lunchrast och rätt till att hålla hastighetsbegränsningarna. Rösta bort borgarna i nästa val, men kräv då en politik som gynnar er och inte en status quo politik a la´ de Nya Socialdemokraterna.


Victor Ståhl,
Färdtjänstförare, utbildad nationalekonom och anti-sahlinist*


* Kommentar: I tidningen Transportarbetaren, som artikeln också är publicerad, skriver många under med “socialdemokrat” eller t o m medlem eller förtroendevald i Transports socialdemokratiska förening. Intressant är att det finns en socialdemokratisk förening inom det socialdemokratiska fackförbundet (Transport/LO ger ekonomiskt stöd till socialdemokraterna och stödjer dem ofta i politiska frågor, ibland ganska okritiskt). Därmed känns det ganska berättigat att visa att jag inte står bakom Sahlins politik men också att jag inte förkastar alla tankegångar inom socialdemokratin i form av reformistiska framåtskridande med målet att nå ett klasslöst samhälle (t.ex. industriell demokrati, löntagarfonder, utbyggd välfärd, särbeskattning av individer, individualiserad föräldraförsäkring etc.)

Borlänge är bäst? Peace & Love here we come!

Peace & Love festival äger rum i Borlänge vecka 26. Och Borlänge är bäst. De har det bästa fotbollslaget också. Enligt Rulles kompis (framförd DLK :s Borlänge är Bäst).

Babian kommer jag definitivt inte missa. Kan bli festivalens överraskning. Bob Hund liknande band med proggig touch.



Skånepågarna i Babian. Undrar om man får hänga med på efterpartaj?

Adelante!

Olof Holmgren och Stefan Kangas har gjort en skön propagandafilm om den revolutionära processen i Venezuela. Kortfilmen ska nog ses som en propaganda- och feelgoodfilm snarare är en dokumentär. Den saknar kritiska synpunkter på utvecklingen i landet, men det kanske inte är deras ändamål? Om ändamålet var att göra en propagandafilm har de lyckats mycket bra, har de haft målet att visa upp en mångfacceterad utveckling har de misslyckats. Men ändå jädrigt cool kortfilm!

För en mer kritisk analys av landet och dess utveckling rekomenderas Magnus Lintons Americanos.

Revolutionen och direktörn

mer gobitar här.

Alliansen och kritiken

Den borgeliga alliansen har genomfört en hel del dåligt för vanligt folk. Nu reagerar även starka borgeliga personer som Börje Hörnlund, f.d centerpartistisk minister. Och att det är en centerpartist som reagerar är inte konstigt. Dåligt genomförda reformer som gynnar stadsbor relativt landsortsbor är exempel. Ett annat är gynnande av kapitalstarka människor istället för en mer rättvis skattesänkningspolitik, vilket är en mer socialliberal syn än den mer nyliberala "nycenteristiska" synen hos den borgeliga regeringen.

Klockren analys förövrigt, även om jag tror att alliansen kan få förnyat förtroende - om de beslutar sig att slopa överskottsmålet. Då kan de innan valet satsa på t.ex. en tandvårdsreform, mer vård och skola, högre minimipensioner etc.

1 maj eller Jag börjar bli en bitter gammalgubbe

Carolina Lindkvist, förbundsordförande i Vänsterns Studentförbund (VSF), publicerar sitt första majtal här. Klockren analys av samhället och en strävan mot ett bättre samhälle.

Annat var det på det soliga Stora Torget i Karlstad. Ena partibyråkraten (v) efter den andra gick upp och snackade kommunalpolitik. Ung vänster snackade feministiskt självförsvar och någon med koppling till ett kurdiskt (kommunistiskt?) parti i Iran förordade b.la. att man skulle anfalla Iran!

Dock var Claes lite rolig (han brukar sjunga Staten och kapitalet av Gunder Hägg vid talarstolen).

Inom parantes kan vi konstatera att alliansen i K-d inte har någon kvinna på ledande position. Alla alliansens gruppledare och vice ord är män. Denna omständighet skjuter deras trovärdighet i jämställdhetsfrågor helt i sank. Vi får väl konstatera att Saudi-Arabien tycks erbjuda väl så goda karriärmöjligheter för kvinnor som Karstads allianspartier.

Man kan dock önska sig lite mer kampglöd, agitation och visioner på arbetarnas helt egna dag.

Intolerans

En fin kväll. Kollat på Saharah Hotnights live och varit ute och dansat lite. En och annan pilsner slank ned..

På hemvägen gick vi förbi två killar och en tjej, påtagligt påverkade. Jag sa hejdå till mina två killpolare på sydeuropeiskt vis i form av två kyssar på kinden. Efter jag lämnat dem blir de påhoppade av de två killarna och blir kallade bögar (ena har flickvän och den andre har tidigare haft det). Som tur är gick tjejen emellan och avstyrde det hela - en puss på kinden till henne!

Vart är samhället påväg? Kan inte några kompisar ta farväl genom att ge varandra en puss på kinden utan att bli påhoppade? En sak är säker är att jag hade varit där så hade jag inte vänt andra kinden till, de hade fått en rejäl smäll (eventuellt hade jag fått det - jag är de facto ganska svag). Vissa personer är förtjänta att få stryk och ska också ha det. På den punkten viker jag inte en tum.

Inget bra för mig själv

Jag tror jag är kär. Svart blogg heter Eldkvarns nya skiva. Klockrena och lena texter som ibland är aningen skumma (Jo, Plura har väl tagit en och annan hojt. Och kokain också såklart). Men endel är lite skumt i hans textförfattade..Är han betuttad i sin syster (hör:Min systers karneval)?

Texterna är också ärliga och äkta, utelämnande liksom. Han tar dessutom upp verkliga händelser och verklighetsbeskrivningar som man kan känna igen sig i, även om de ibland är obekväma och politiskt inkorrekta. Drogromantik (hör: Fulla för kärlekens skull) blandas med låtar (hör: Inget bra för mig själv) där han tar upp problemet man har med att när man smakat det goda - då tar det inte slut - man är bra för sig själv.

Musiken i Svart blogg svänger som bara den och stråkarna ligger fint! Helt klart en av årets bästa plattor!

Låt Fredrik Reinfeldt bekämpa utanförskapet!

Att en arbetarledare med nya moderna idéer vann valet känns bra och fräscht! Inget mer konservativt låt-gå sosseri, miljömuppiga ekologiska lagar eller fascistiska påfund om utökad byråkrati inom offentlig sektor. Nu har Fredrik verkligen möjlighet att bekämpa utanförskapet och genomföra reformer för att få folk i arbete.

Arbete är viktigt! Tänk er hur det är att leva i utanförskap. Aldrig ha ett jobb att gå till. Att bo på ett segregerat område där alla pratar liknande dialekt (rikssvenska). Ja det är sannerligen tid att bekämpa utanförskapet, och samtidigt öka incitamenten att arbeta och göra rätt för sig. Sätt en öfvre gräns för hur mycket man får tjäna, säg sex miljoner kronor. Det skulle göra det mindre lönsamt att vara rik och mer lönsamt att arbeta samtidigt som man bekämpar utanförskapet (Jo, de som äger mer än sex miljoner kronor är ganska få och de lever ofta i utanförskap i bostäder långt ifrån de integrerade skarorna). Det är tid nu Fredrik att gå från ord till handling att visa att du är arbetarnas vän!

Det offentliga - bra för brukarna eller/och anställda inom det offentliga

Det offentliga - bra för brukarna eller/och anställda inom det offentliga?

Den offentliga sektorn betraktas numera, i alla fall taktiskt, både från högern och vänstern som en garant för individens välfärd. Vissa skillnader finns - högern vill att verksamheterna ska finansieras av staten, men att de ska kunna drivas i vinstsyfte. Vänstern å andra sidan vill att välfärden i alla fall till stor del ska ägas och drivas offentligt. Men en sak har vänstern och högern gemensamt - ändamålet med verksamheterna är att medborgaren ska erhålla bra kvalitet på välfärdstjänsterna till ett lågt pris. Problemet är att man vid en sådan problemformulering missar halva bilden av verkligheten - medborgaren är inte bara brukare utan också producent, dvs. löntagare.

Att man i politiska beslut och debatter missar att medborgaren också är producent är tydligt när det gäller offentliga entreprenader. Där behöver man inte ta lika stor hänsyn i vad som sker under entreprenaden, då man har sämre insyn i vad som sker. Det gör också att tempot i arbetslivet kan ökas, arbetsförhållandena försämras - vilket ofta slutar i att den enskilde löntagaren erhåller lika låg (eller lägre) lön som tidigare fast blir mer produktiv i och med arbetstempot ökar.

Entreprenader gör också att den enskilde löntagaren får mindre makt. Konkurrensen mellan anbudsgivare gör att arbetstempot i de flesta fall ökar och risken att förlora nästa entreprenadupphandling gör att löntagaren drar sig för att uttrycka sin åsikt om t.ex. sina arbetsförhållanden. Löntagaren måste dessutom i vissa fall tänka på att dra in tillräckligt med pengar till entreprenören (i vissa fall till egenföretaget) för att det inte ska gå omkull. Således kan man tänka sig att entreprenader, i alla fall i vissa fall, kan öka produktiviteten inom det offentliga (även om kvalitet etc. också måste vägas in för att mäta effektiviteten).

Då återstår ett par frågor: Byggde man upp välfärdstaten bara för att konsumenterna skulle få det bättre, eller fanns det också idéer om att det offentliga också skulle vara en bra arbetsgivare? Är entreprenader fördelaktiga om det ger mer stress och högre arbetstempo i arbetslivet - som i förlängningen rimligtvis leder till högre sjukskrivningstal?

Detta är bara en liten del av ytterst relevanta frågor som bör ställas i och med entreprenadsbeslut. Men sådana arbetslivsfrågor kanske inte ligger i regeringens och "det nya arbetarpartiets" intresse..?




Kommentar: Personligen arbetar jag inom privat verksamhet, men har förutom min privata arbetsgivare två uppdragsgivare. Den ena uppdragsgivaren är offentligt ägd och den andre privat (alltså har erhållit en entreprenad av det offentliga). Det har gjort att jag fått en hel del egenupplevda erfarenheter i ämnet.

Jag har även skrivit en magisteruppsats om entreprenader inom det offentliga och dess effekter för de anställda.


UPPDATERAT 1/6: Här kan man också läsa texten.

Vilka är arbetarna? Vem är förtryckaren - stat eler kapital?

Arbetarna är det som kämpar, demonstrerar och är förkämpar för något högre? Knappast. (Löne)arbeatrna måste arbeta för att få in pengar för att få arbetarfamiljen att överleva. Eller för min del för att singelhushållet ska gå runt (som behovsanställd).

Vem har tid och ork att kämpa för något högre en ens egen trygghet och levnadsstandard som behovsanställd? Jo, det e klart, är man fackligt avlönad eller har på annat sätt en priviligerad position har man råd och möjlighet att kämpa.

Men det är annan sak att ha personliga kontakter med arbetsköparen och samtidigt ha en bra kontakt med dem. Man tycker att ledningen i småföretaget är juste, det är mer de objektiva (kapitalistiska) lagarna som styr. Och är det inte staten som upphandlare som är den riktiga boven i dramat. Staten fiskar efter små utgifter snarare än att de försöker maximera välbefinnandet för arbetare och brukare. Framförallt saknas visionen hos staten den ska vara en bra köpare av privata välfärdstjänster. Att kräva kollektivavtal som upphandlare är bra, men mycket långt ifrån tillräckligt!

Ni som tjänar på krig

Kvällens tips: Mikael Wiehes cover på Bob Dylans Masters of war. Låten heter Ni som tjänar på krig och riktar sin avsky mot krigsindustrin som tjänar pengar på att fattiga människor i Nord och i Syd mördas. Lika aktuellt nu som då!