juni 14, 2007

Socialism på konsumtionssidan?

Man kan se de sociala reformerna från och med 30-talet till 80-talet som en process mot socialisering av konsumtionen i samhället. En ökande offentlig sektor där staten stog för en allt större konsumtion gjorde att man kunde allokera vissa specifika resurser efter behov. Exempel är utbyggd skola, fria skolmåltider, starkt subventionerad sjukvård och reglerad tandvård. Marknader finns inom flera välfärdsområden som mat och boende. Med få undantag (subventionering av mjölk ex.vis) lät man marknadsmekanismen fördela de formerna av välfärden. Rätt till jobb, omfördelade bidrag och jämlik inkomstfördelning gjorde att alla hade råd med de sådana grundläggande behov.

Man omfördelade också resurser via starka fackföreningar med hög organisationsgrad, stor offentlig sektor (som bl.a. minskade arbetslösheten). Rikedom omfördelades via förmögenhetsskatt och statlig skatt på inkomst för de allra rikaste, hög skatt på avkastningar på finansiella tillgångar (och låg på företagsvinster som återinvesterades).

Alltså Socialism på konsumtionssidan. Det offentliga betalade stora delar av välfärden (ofta där man har ungefär liknande önskemål, t.ex. sjukvård). Fördelning av inkomster i samhället var jämlik, vilket gjorde att människor hade en hel del frihet att bestämma vad de ville köpa för sina pengar och hur mycket de ville spara. Det har helt klart förändrats på senare tid. Idag är offentlig konsumtion snarare ett sätt för storkapitalet att attrahera profit genom. Entreprenörer (ibland med underentreprenörer) kör in profitkilar i det offentliga arbetet. Lägg därtill en stat som snarare jagar minskade kostnader än att samhälleliga målsättningar och medborgares behov tillgodoses. Den arbetande vars jobb utförs med offentlig finansiering blir dubbelt/trippelt exploaterad!

Folk arbetar också under arbetsgivare och företagen konkurrerar även med andra företag inom och utom landet, vilket gör att arbetstempot (och produktiviteten!) hålls uppe och lönerna nere. Socialism utan en socialiserad produktionssida gör att friheten begränsas till friheten att köpa prylar av olika varumärken. Man bestämmer varken över sitt arbete eller sin arbetstid. Vi har uppnåt en hel del genom en större behovsfokuserad offentlig sektor. Men hur ska man gå vidare..? Vart ska man? Eller man kan(s)ke inte vill och orkar gå vidare..?

juni 01, 2007

El Ché y Filiberto no han muerto!

Min kamrat Per Samuelson har varit på socialistiska paradiset Cuba. Och han fick med sig ett par justa bilder. Varsågod mina kära:


Är det månne en socialistiskt ljus som skiner över en skyddad ö i imperialismens hav..


En paradisisk ö med vackra färger. Och snälla och omtänksamma poliser. Kolla på killen vid palmen som ser till att inget otrevligt inträffar.


Många vackra byggnader. Dock verkar reparationsfirmorna ha inlett en livslång strejk mot sina kunder. Märk också den ekologiska medvetenheten med planterade träd på de mest fallfärdiga fastigheter..


Mäktigt. Juste Cheavbild på skyskrapan. När får vi se hyreshus med Palme på i Sverige? I en sån skulle jag vilja bo..


Che och Filiberto har inte dött! (tror Filiberto kan vara den jag länkar till..)


Kuba på 1:a maj. Viva la revolucíon!

Facket som motkraft mot högervridningen

K-G Hammarberg, Per-Erik Granström och Lennart Lindgren har med en eminent insändare i senaste numret (07/nr6) av Transportarbetaren. Dessvärre verkar inte tidningen finnas på webben..

Författarna menar att vänsterblocket förlorade valet eftersom partierna till vänster och LO misslyckades med att påvisa vad borgaralliansens jobbpolitik leder till - måttlig eller ingen effekt på sysselsättningen och försämringar för de arbetande i form av bl.a. sänkt ersättningsnivå i a-kassan och höjda fackföreningsavgifter (och alla negativa effekter det i sin tur medför).

Det unika i artikeln är att den syftar framåt. Inte bara det vanliga - borgarna är elaka (och vi andra är passiva). När nu borgarna lägger ned Arbetslivsinstitutet så föreslår de en facklig stiftelse för arbetsmarknads- och arbetslivsforskning. Och utbyggd kvalificerad utbildning för förtroendevalda och anställda inom fackföreningsrörelsen som motvikt mot näringslivsanknutna tankesmedjor, forskningsinstitut, uppdragsforskning och näringslivets inflytande över högskolor och gymnasier.

Det är dags att gå till handling. Fina ord räcker inte till. Eller som en skäggig gammal gubbe en gång sa:
Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program.
Deras idéer är kanske också mer stabila än att förlita sig på välfärdsstaten - varje gång borgare kommer till makten kan de riva ned det vi byggt upp. Vi måste bygga upp starka fästen också utanför parlamenten för stå bättre rustade i intressekonflikten mellan arbete och kapital.

Insändare i Transportarbetaren

Sahlinismen har en snedvriden syn på företagande och arbete

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin använder substantivet småföretagare oftare än ord som löntagare, arbetare och arbetarklass. Hon talar om ägarna av mindre och medelstora företag som entreprenörer och innovatörer - en synnerligt liberal verklighetsbeskrivning.

Är det inte framförallt de anställda i (små)företaget ett arbetarparti som socialdemokraterna borde gynna? Har ägaren och marknadskrafterna samma intressen som oss löntagare? Många på golvet skulle nog vara tveksamma till ett sånt påstående tror jag. Personligen kan jag hålla med om att många egenföretagare t.ex. inom taxibranschen har skitvillkor, med skyhöga betalningar till beställningcentraler, sämre trygghet än löntagare och mycket administrativt arbete som t.ex. ekonomisk redovisning och byråkrati.

Många tvingas nuförtiden bli egenföretagare, det är ofta inte ett fritt val. Det kan handla om folk som öppnar snabbköp, pizzeria eller eget taxiföretag (eller varför inte entreprenörer som kör taxi svart på nätterna eller säljer alkohol illegalt). Detta är många gånger inte fria val utan ofta den sista vägen att ta sig ur fattigdom och misär. Detta avhjälper man inte genom att underlätta för småföretagare, det försvårar problematiken. Genom att se bra jobb som en mänsklig rättighet, högre ersättningar i A-kassan och bättre grundtrygghet åt alla etc. kan man minska misären och fattigdomen, och därmed förbättra för grupper som nuförtiden tvingas startar eget. På så sätt blir egenföretagande mer ett eget val än en sista utväg för att få in pengar till hushållskassan. Det är klassisk socialdemokratisk reformpolitik istället för Sahlins “nya” tänkande om att vissa saker som högeralliansen genomför inte bör återställas. Allt kan återställas. Välfärden kan dessutom byggas ut, genomsnittsarbetstiden kan förkortas, förmögenhetsskatt kan återinföras (det gör det dessutom lönsamt för de rika att arbeta).

Det är alltså politiska val som styr utformningen av (den ekonomiska) politiken, inte opolitiska reformer för att göra att samhällsekonomin fungerar mer effektivt (och därmed kommer alla tillgodo). Så kämpa i er vardag för era intressen. Det kan vara rätten till 40-minuters lunchrast och rätt till att hålla hastighetsbegränsningarna. Rösta bort borgarna i nästa val, men kräv då en politik som gynnar er och inte en status quo politik a la´ de Nya Socialdemokraterna.


Victor Ståhl,
Färdtjänstförare, utbildad nationalekonom och anti-sahlinist*


* Kommentar: I tidningen Transportarbetaren, som artikeln också är publicerad, skriver många under med “socialdemokrat” eller t o m medlem eller förtroendevald i Transports socialdemokratiska förening. Intressant är att det finns en socialdemokratisk förening inom det socialdemokratiska fackförbundet (Transport/LO ger ekonomiskt stöd till socialdemokraterna och stödjer dem ofta i politiska frågor, ibland ganska okritiskt). Därmed känns det ganska berättigat att visa att jag inte står bakom Sahlins politik men också att jag inte förkastar alla tankegångar inom socialdemokratin i form av reformistiska framåtskridande med målet att nå ett klasslöst samhälle (t.ex. industriell demokrati, löntagarfonder, utbyggd välfärd, särbeskattning av individer, individualiserad föräldraförsäkring etc.)