A-kassan och alliansen

Debattartikel här.

Marknadsekonomi -> Frihet, framsteg och demokrati?

Den fria marknadsekonomin innebär frihet, framsteg och demokrati.

Att kapitalismen under vissa omständigheter kräver terror, tortyr och diktatur för att kunna upprätthålla höga och ökande vinster i näringslivet visar Naomi Klein i sin senaste bok. Att en oreglerad marknadsekonomi leder till frihet är nonsens, majoriteten tvingas att [löne]arbeta för att upprätthålla sina sociala och kulturella behov. Däremot är man som konsument relativt fri, man kan konsumera vad man vill förutsatt att man har monetära medel. Som konsument begränsas man av pengar, den som är fattig(are) är inte fri. Frågan är dock vilket marknadsekonomiskt system som innebär störst frihet. Den nordiska välfärdsmodellen reglerar förhållandet mellan konsument och försäljare och gynnar konsumenten eftersom hon har imperfekt information - hon har inte perfekt koll på varumarknaden, detaljerad teknisk information. Försäljaren har också en större kunskap än konsumenten, vilket gör att lagen omfördelar maktförhållanden. Utan regleringar av konsumtionstransaktionen skulle den vanliga människan vara sämre off och ha mindre frihet och makt. Hyfsad arbetsrätt, medbestämmande i näringslivet, föräldraförsäkring, barnbidrag, offentlig service efter behov gör att den enskilda har större frihet, möjlighet att "klättra på karriärstegen", fler valmöjligheter och större makt över sitt liv. Den avreglerade ekonomin å andra sidan ger en liten samhällsklass frihet att bestämma över majoriteten av befolkningen.

Samtidigt finns det stora nackdelar med de båda marknadsekonomiska modellerna. Speciellt hämmar de ekonomins funktionssätt. Samtidigt som vissa jobbar häcken av sig går arbetsföra arbetslösa och vill arbeta. Massarbetslöshet skapas för att upprätthålla vinsterna i näringslivet. Alla produktionsmedel används inte heller då det inte är privatekonomiskt lönsamt (även om det är samhällsekonomisk motiverat). Mat och andra produkter som skulle kunnas brukas används inte då kapitalisterna strävar efter att maximera vinster än anpassa sig efter konsumenter (senkapitalismen domineras snarare av monopolkapitalism än konkurenskapitalism). Stora summor som läggs också på reklam och försäljning kan inte i allmän mening anses som tillfredsställa några behov (däremot uppfyller de borgarklassens behov av att avsätta produkter och maximera vinster) och är därmed irratonellt.. Världskapitalismen kräver också imperialistiska krig i periferin för att kontrollera naturresurser och skapa avsättningsmarknader, vilket måste ses som oekonomiskt i ett globalt socialt perspektiv.

Svinalängorna

Jag är lite ambivalent inför denna Augustprisvinnande roman av Susanna Alakoski. Dels är det en fantastiskt skildring av ett barns uppväxt i en trasproletär familj i folkhemmets Sverige. Brist på nödvändiga varor och alienation är ofta förekommande. Varför kämpa för en svensson-arbetarklass liv när fyllan iallafall ger en kortsiktig väg bort? Samtidigt tar romanen upp alienationen från det demokratiska livet, hur ska man påverka sitt liv?

Boken väcker många frågor och är mångtydig. Vad betyder ens kön i förhållande till klass? Hur betydande är etnicitet för skiktningen inom arbetarklassen? Vilken funktion hade ideella organisationer (som kyrkor) i förhållande till det offentliga och socialen? Alla frågor till trots så har boken en nackdel - den är moralistisk. Men det kanske är så ungdomsböcker ska vara? Man ska inte dricka alkohol och ta droger. På det sättet känns den omyndigförklarande. Men det ger också insikt i tillvaron för barn som kommer från svåra (klass)förhållanden. 3+ ger jag den (annars blir det en skev normalfördelningskurva, dvs. för många 3:or/4:or/5:or).

Är alliansen rädda för jobben?

Det ska vara lönsamt att arbeta hörs alliansföreträdare påtala i dagspressen och på TV. En del får jobb, en del får en heltidstjänst istället för en påtvingad deltidstjänst. Men samtidigt har fler i arbete en negativ effekt – för den ekonomiska eliten. Fler i arbete gör samtidigt att fackföreningar kan kräva bättre löner och arbetsvillkor, vilket gör att elitens vinster minskar i förhållande till majoritetens löner. Detta har dock den borgerliga alliansen rått bot på – lägre a-kassa och högre a-kasseavgift – vilket i sin tur gör att rädslan hos löntagare ökar. Med en ökad rädsla hos såväl löntagare som anställningslösa gör att folk inte törs ställa krav på arbetsgivare. Det för med sig att lönerna i förhållande till vinsterna hålls nere.

Samtidigt meddelar kommun- och finansminister Odell att 1 500 arbeten inom offentliga verk ska bort, vilket rimligtvis ökar arbetslösheten. Högre arbetslöshet ökar också vinsterna hos den ekonomiska eliten på löntagare och arbetslösas bekostnad. En ökad internationell efterfrågan på varor och tjänster har förvisso gjort att arbetslösheten sjunkit och sysselsättningen ökat. Det trots (snarare än tack vare) regeringens ”jobbpolitik“.


Insändare i Nya Wermlanstidningen och webplatsen Efter Arbetet.

Socialism på konsumtionssidan?

Man kan se de sociala reformerna från och med 30-talet till 80-talet som en process mot socialisering av konsumtionen i samhället. En ökande offentlig sektor där staten stog för en allt större konsumtion gjorde att man kunde allokera vissa specifika resurser efter behov. Exempel är utbyggd skola, fria skolmåltider, starkt subventionerad sjukvård och reglerad tandvård. Marknader finns inom flera välfärdsområden som mat och boende. Med få undantag (subventionering av mjölk ex.vis) lät man marknadsmekanismen fördela de formerna av välfärden. Rätt till jobb, omfördelade bidrag och jämlik inkomstfördelning gjorde att alla hade råd med de sådana grundläggande behov.

Man omfördelade också resurser via starka fackföreningar med hög organisationsgrad, stor offentlig sektor (som bl.a. minskade arbetslösheten). Rikedom omfördelades via förmögenhetsskatt och statlig skatt på inkomst för de allra rikaste, hög skatt på avkastningar på finansiella tillgångar (och låg på företagsvinster som återinvesterades).

Alltså Socialism på konsumtionssidan. Det offentliga betalade stora delar av välfärden (ofta där man har ungefär liknande önskemål, t.ex. sjukvård). Fördelning av inkomster i samhället var jämlik, vilket gjorde att människor hade en hel del frihet att bestämma vad de ville köpa för sina pengar och hur mycket de ville spara. Det har helt klart förändrats på senare tid. Idag är offentlig konsumtion snarare ett sätt för storkapitalet att attrahera profit genom. Entreprenörer (ibland med underentreprenörer) kör in profitkilar i det offentliga arbetet. Lägg därtill en stat som snarare jagar minskade kostnader än att samhälleliga målsättningar och medborgares behov tillgodoses. Den arbetande vars jobb utförs med offentlig finansiering blir dubbelt/trippelt exploaterad!

Folk arbetar också under arbetsgivare och företagen konkurrerar även med andra företag inom och utom landet, vilket gör att arbetstempot (och produktiviteten!) hålls uppe och lönerna nere. Socialism utan en socialiserad produktionssida gör att friheten begränsas till friheten att köpa prylar av olika varumärken. Man bestämmer varken över sitt arbete eller sin arbetstid. Vi har uppnåt en hel del genom en större behovsfokuserad offentlig sektor. Men hur ska man gå vidare..? Vart ska man? Eller man kan(s)ke inte vill och orkar gå vidare..?

El Ché y Filiberto no han muerto!

Min kamrat Per Samuelson har varit på socialistiska paradiset Cuba. Och han fick med sig ett par justa bilder. Varsågod mina kära:


Är det månne en socialistiskt ljus som skiner över en skyddad ö i imperialismens hav..


En paradisisk ö med vackra färger. Och snälla och omtänksamma poliser. Kolla på killen vid palmen som ser till att inget otrevligt inträffar.


Många vackra byggnader. Dock verkar reparationsfirmorna ha inlett en livslång strejk mot sina kunder. Märk också den ekologiska medvetenheten med planterade träd på de mest fallfärdiga fastigheter..


Mäktigt. Juste Cheavbild på skyskrapan. När får vi se hyreshus med Palme på i Sverige? I en sån skulle jag vilja bo..


Che och Filiberto har inte dött! (tror Filiberto kan vara den jag länkar till..)


Kuba på 1:a maj. Viva la revolucíon!

Facket som motkraft mot högervridningen

K-G Hammarberg, Per-Erik Granström och Lennart Lindgren har med en eminent insändare i senaste numret (07/nr6) av Transportarbetaren. Dessvärre verkar inte tidningen finnas på webben..

Författarna menar att vänsterblocket förlorade valet eftersom partierna till vänster och LO misslyckades med att påvisa vad borgaralliansens jobbpolitik leder till - måttlig eller ingen effekt på sysselsättningen och försämringar för de arbetande i form av bl.a. sänkt ersättningsnivå i a-kassan och höjda fackföreningsavgifter (och alla negativa effekter det i sin tur medför).

Det unika i artikeln är att den syftar framåt. Inte bara det vanliga - borgarna är elaka (och vi andra är passiva). När nu borgarna lägger ned Arbetslivsinstitutet så föreslår de en facklig stiftelse för arbetsmarknads- och arbetslivsforskning. Och utbyggd kvalificerad utbildning för förtroendevalda och anställda inom fackföreningsrörelsen som motvikt mot näringslivsanknutna tankesmedjor, forskningsinstitut, uppdragsforskning och näringslivets inflytande över högskolor och gymnasier.

Det är dags att gå till handling. Fina ord räcker inte till. Eller som en skäggig gammal gubbe en gång sa:

Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program.

Deras idéer är kanske också mer stabila än att förlita sig på välfärdsstaten - varje gång borgare kommer till makten kan de riva ned det vi byggt upp. Vi måste bygga upp starka fästen också utanför parlamenten för stå bättre rustade i intressekonflikten mellan arbete och kapital.