Jag är lite ambivalent inför denna Augustprisvinnande roman av Susanna Alakoski. Dels är det en fantastiskt skildring av ett barns uppväxt i en trasproletär familj i folkhemmets Sverige. Brist på nödvändiga varor och alienation är ofta förekommande. Varför kämpa för en svensson-arbetarklass liv när fyllan iallafall ger en kortsiktig väg bort? Samtidigt tar romanen upp alienationen från det demokratiska livet, hur ska man påverka sitt liv?
Boken väcker många frågor och är mångtydig. Vad betyder ens kön i förhållande till klass? Hur betydande är etnicitet för skiktningen inom arbetarklassen? Vilken funktion hade ideella organisationer (som kyrkor) i förhållande till det offentliga och socialen? Alla frågor till trots så har boken en nackdel - den är moralistisk. Men det kanske är så ungdomsböcker ska vara? Man ska inte dricka alkohol och ta droger. På det sättet känns den omyndigförklarande. Men det ger också insikt i tillvaron för barn som kommer från svåra (klass)förhållanden. 3+ ger jag den (annars blir det en skev normalfördelningskurva, dvs. för många 3:or/4:or/5:or).
