Ett fläskberg utan lutning

Sverige står inför en ålderchock nu när fläskberget blir större och större. Nu när 40-talisterna går i pension måste allt färre i arbetsför ålder finansiera allt fler äldre kanske du har hört i debatten. Vi måste arbeta längre (höjd pensionsålder), öka antalet arbetade timmar i ekonomin (bl.a. ökad arbetstid) och effektivisera genomströmningen av studenter i utbildningssystemen. Detta undersöker ekonom-historikern Daniel Ankarloo i sin nya bok Välfärdsmyter.

Författaren kritiserar SKL:s Långtidsutredning som belyser problemet att vi kommer ha en större andel pensionärer i framtiden. Deras pensioner och välfärd ska nämligen finansieras av allt färre i arbetsför ålder.

SKL har där räknat försörjningsbördan som antalet i arbetsför ålder delat med antalet äldre. Detta är ett ologiskt mått eftersom vi lever i en penningaekonomi där dagens arbetande betalar dagens pensionärers pensioner i pengar.

Vidare belyser Ankarloo samhällsekonomins utveckling sen 1990. Idag är vi färre som arbetar och de som arbetar arbetar mindre i genomsnitt. Trots det så har vi minskat vår statsskuld enormt (idag är nettosstatsskulden noll!) och sänkt vår skattekvot rejält.

En invändning från den kritiske läsaren kanske har är att man skurit ner en hel del i äldrevården, sänkt pensioner och dylikt. Detta bemöter författaren med att det ryms i de minskningar av skatten och avbetalningar på statsskulden som gjorts de senaste 20 åren.

Slutsatsen är att han inte hittar någon indikation på att finansieringsproblemet skulle vara ett verkligt problem. Våra barn (den framtida arbetande befolkningen) betalar inte för dagens påstått stora offentliga utgifter. Vi betalar idag de äldres välfärd och pensioner. Dessutom betalar vi av en statsskuld (som inte finns) och sänker skatteintäkterna.

Vi har således råd att betala dagens och framtidens välfärd, pensioner och äldrevård. Istället frågar sig författaren om vi verkligen råd att låta människor brytas ned i ofrivillig arbetslöshet?

Alternativt mått på utveckling i ny FN-rapport

När tillväxt diskuteras utgår man schablonmässigt utifrån BNP-begreppet. Med BNP menas den totala produktionen av varor i ett område (oftast nation). Begreppet har flera kritiker och man kan lätt hitta argument emot begreppet:

1) Underregistrering, tex av svart sektor. Den informella sektorn i utvecklingsländer, och i Sverige förr, innebär underskattning.
2) Improduktiva aktiviteter ingår, tex militär, återförsäljning och finans.
3) Värdering av offentliga tjänster underskattas. Missgynnar länder med stora välfärdssektorer utan privat produktion.
4) Tar ej hänsyn till miljömässig hållbarhet.
5) Obetalt hemarbete ingår ej
6) Tar ej hänsyn till fördelning av välståndet

I FN:s Human development report 2010, en rapport om "mänsklig utveckling", som utkommer varje år sedan 1990 väger de in alternativa mått. Deras grundmått är Human develop index (HDI) som beräknas såhär:

• A long and healthy life: Life expectancy at birth
• Access to knowledge: Mean years of schooling and Expected years of schooling
• A decent standard of living: GNI per capita (PPP US$) (i princip BNP/individ)
  

3:e punkten tar med BNP-begreppet i sitt HDI-begrepp. De inför också nya begrepp som HDI inklusive grad av jämliket och HDI inklusive grad av jämliket mellan könen. Detta gör att punkten 6 ovan kompenseras i de nya måtten.

De diskuterar även miljöförsöringen och hur man kan få in det. Men de belyser också risken att föra in för många variabler i HDI-begreppet.

Dessa är de mest "mänskligt utvecklade" länderna med hänsyn till jämlikhet:
1.Norge
2. Australien
3. Sverige
4.Nederländerna
5. Tyskland

Skandinavisk välfärdsstater (Sverige, Norge) klarar sig bra med detta måttet.

Om vi kollar på "mänskligt utvecklade" länderna med hänsyn till jämlikhet mellan könen får vi:
1.Nederländerna
2.Danmark
3.Sverige
4.Schweiz
5.Norge

I detta fall 3 st med skandinavisk modell(Danmark, Sverige, Norge) som placerar sig i toppen. De Skandinaviska välfärdsmodellerna är alltså i topp vad gäller "mänsklig utveckling" om vi antar FN:s alternativa definition.













Amarta Sen, en av upphovsmännen till HDI-begreppet.

Vanskligt med BNP-jämförelser

Nyhetssiten E24 rapporterar om vilka länder som har högst tillväxt. Att jämföra olika länder rakt av känns oseriöst utan att ta hänsyn till vilka länder man jämför. Utvecklade industriländer har naturligtvis svårt att växa lika snabbt som underutvecklade länder. Att t.ex. länder som Haiti och Irak har en ganska hög tillväxt är naturligt. De har ju haft olika sorters katastrofer. Den förra pga. naturkatastrofer, medans den andra är politiskt skapad i och med USA och västerländernas utplundring av deras naturresurser.

Dessutom är det tydligt att E24 intar ett finanskapitalsyn på länderna. Vart kan man förmera sitt kapital bäst? Hade de varit intresserad av att länderna skulle få en långsiktig och hållbar utveckling hade man kollat på längre perioder och huruvida tillväxten stannar i landet (turisminriktade underutvecklade länder behåller endast en liten del). Länder som Turkmenistan som enligt artikeln mest exporterar råvaror har svårt att få stabilitet i sin utveckling (svängande världsmarknadspriser). De kanske borde göra som t.ex. Qatar som investerar oljepengarna i forskning och utbildning och verkar för att nya, konkurrenskraftiga industrigrenar kan växa fram.