Socialism på konsumtionssidan?

Man kan se de sociala reformerna från och med 30-talet till 80-talet som en process mot socialisering av konsumtionen i samhället. En ökande offentlig sektor där staten stog för en allt större konsumtion gjorde att man kunde allokera vissa specifika resurser efter behov. Exempel är utbyggd skola, fria skolmåltider, starkt subventionerad sjukvård och reglerad tandvård. Marknader finns inom flera välfärdsområden som mat och boende. Med få undantag (subventionering av mjölk ex.vis) lät man marknadsmekanismen fördela de formerna av välfärden. Rätt till jobb, omfördelade bidrag och jämlik inkomstfördelning gjorde att alla hade råd med de sådana grundläggande behov.

Man omfördelade också resurser via starka fackföreningar med hög organisationsgrad, stor offentlig sektor (som bl.a. minskade arbetslösheten). Rikedom omfördelades via förmögenhetsskatt och statlig skatt på inkomst för de allra rikaste, hög skatt på avkastningar på finansiella tillgångar (och låg på företagsvinster som återinvesterades).

Alltså Socialism på konsumtionssidan. Det offentliga betalade stora delar av välfärden (ofta där man har ungefär liknande önskemål, t.ex. sjukvård). Fördelning av inkomster i samhället var jämlik, vilket gjorde att människor hade en hel del frihet att bestämma vad de ville köpa för sina pengar och hur mycket de ville spara. Det har helt klart förändrats på senare tid. Idag är offentlig konsumtion snarare ett sätt för storkapitalet att attrahera profit genom. Entreprenörer (ibland med underentreprenörer) kör in profitkilar i det offentliga arbetet. Lägg därtill en stat som snarare jagar minskade kostnader än att samhälleliga målsättningar och medborgares behov tillgodoses. Den arbetande vars jobb utförs med offentlig finansiering blir dubbelt/trippelt exploaterad!

Folk arbetar också under arbetsgivare och företagen konkurrerar även med andra företag inom och utom landet, vilket gör att arbetstempot (och produktiviteten!) hålls uppe och lönerna nere. Socialism utan en socialiserad produktionssida gör att friheten begränsas till friheten att köpa prylar av olika varumärken. Man bestämmer varken över sitt arbete eller sin arbetstid. Vi har uppnåt en hel del genom en större behovsfokuserad offentlig sektor. Men hur ska man gå vidare..? Vart ska man? Eller man kan(s)ke inte vill och orkar gå vidare..?