Marx-citat 3

Pariskommunen av Karl Marx är på sina ställen ganska intressant. Pariskommunen skillde sig också på många sätt (i positiv bemärkelse) från hur de realsocialistiska länderna fungerade.

"Kommunen, utropar de, vill avskaffa egendomen, grundvalen för all civilisation! Mycket riktigt, mina herrar, kommunen ville avskaffa den klassegendom som förvandlar de mångas arbete till rikedom för ett fåtal. De hade för avsikt att expropiera expropriatörerna. Den ville göra den individuella egendomen som förvandlar de mångas arbete till verklighet genom att förvandla produktionsmedlen, jorden och kapitalet, som nu framför allt är medlen för slaveri och utsugning av arbetet, till enbart verktyg för det fria och associerade arbetet. Men detta är kommunismen, den "omöjliga" kommunismen." (1978; s.73)

Jag tolkar stycket ovan som att det är klassegendomen (dvs. det kapitalistiska ägandet av produktionsmedeln), som den fungerade då (och fungerar idag), som är det stora problemet. Däremot borde privatpersoner kunna äga produkter som har ett bruksvärde för personen i fråga och inte används i mervärdeproduktion.

PS. Kolla gärna Veckans Marx citat 1 och Marxcitat 2.

Jobbsökarteori och furnuftiga människor

Jobbsökarteori (Job search theory) är en av de mest använda teorierna om arbetslöhet i Arbetsmarknadsekonomi. Teorin grundar sig på individuella aktörer som söker jobb. Ett visst antal jobb finns till marknadsprissättning på arbetskraften (dvs. fri lönesättning). Ju längre individen söker jobb desto högre löneerbjudanden får individen av arbetsköparna. Alltså ökar nyttan av att söka jobb med antalet ansökningar, men nyttoökningarna minskar med tiden, dvs. marginalnyttan för ökat arbetssökande minskar med tiden. Individen kommer vidare söka jobb ända tills marginalnyttan av ökat sökande är lika stor som kostnaden av ytterligare en ansökning (dvs. marginalkostnaden). En jämvikt har nåts. Det är den mest "effektiva" lösningen.

Denna teori implicerar bland annat att arbetssökandes nytta eller snarare inkomster maximeras genom att aktivt söka många jobb (givet fria marknadslöner, inga fackföreningar, full sysselsättning eller snarare underskott av arbetskraft mm). Stämmer verkligen teorins slutsats? (Antagandena vet vanligt folk och alla furnuftiga och vetenskapliga akademiker att de är falska.)

I en doktorsavhandling av Margareta Bolinder visas det att ju fler jobb arbetslösa söker inte påverkar deras chanser att få jobb (Se senaste Studentliv). Detta stämmer överens den del av kurslitteraturen som byggde på empiri i en Arbetsmarknadsekonomikurs jag läst - ju kvalitativt man söker jobb är det viktiga, inte kvantiteten (hur många halvdana ansökningar man skickar in). Så varför finns sådana här Nisse-Lasse teorier kvar som huvudteorier (de har ju knappast nån förankring i verkligheten)?


Ett enkelt svar: Ideologiproduktion

Marx-citat 2

"Det som skiljer de ekonomiska epokerna, är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel. Arbetsmedlen är inte bara måttstock för den mänskliga arbetskraftens utvecklingsgrad utan karaktäriserar också de samhällsförhållanden, under vilka arbetet utföres"
(Kapitalet - första boken, 1997, s. 155)

Marx har en poäng i att det främst är produktionssättet som skiljer olika epoker åt. Men frågan är om vad som produceras skiljer olika epoker åt (även om det kanske inte är den mest betydande skiljelinjen). Producerade man exempelvis bajskorvar i plast i andra epoker? (Det sysslar kineserna med nuförtiden. Bajskorvarna exporteras till oss här i Nord. Alienation!)

Lika som bär?

Fråga 1: Vem är vem?

Fråga 2: Vem har mördat flest?

Fråga 3: vem har varit med en prostituerad?

Fråga 4: Vem har stulit en busshållplatsstolpe?

Fråga 5: Hur många affischer/tygaffischer har den ena av den andre?

Fråga 6: Vems farsa har varit företagare?

Peter Söderbaums artikel i ETC

En bra och viktig artikel i ETC om den opluralistiska nationalekonomin.

Veckans Marx-citat 1

Jag tänkte passa på att kopiera Linus Gustafssons goda ide med Marxicitat. Ett Marxcitat i veckan förlänger livet, som jag brukar säga.

Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med varu- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft.. (Kapitalet - Första boken, 5:e upplagan; s. 147)

Detta kan tänkas visa på att marknader i sig kan finnas utan att kapital genereras. Om arbetaren har kontroll över produktionsmedlet (i någon form) så förverkligas inte processen på samma sätt som ovan. Vid demokratiskt ägande köps inte varorna av en arbetare på marknaden som säljer sin arbetskraft utan av en delägare av produktionsmedlet. Således borde vi fokusera på att erävra produktionsmedlen och på så sätt omformera produktionsförhållandena.


(Kommer förövrigt att i vår försöka få upp ett Marx-citat i veckan med lite kommentarer)

Religion och ränta

Många av de stora politiska och religösa ledarna som Moses, Jesus, Muhammed, Luther, Zwingli och Gandhi har försökt att minska de sociala orättvisorna genom att förbjuda räntebetalningar. (från Margit Kennedys "Ekonomi utan ränta och inflation")

Det är intressant att läsa att religösa läror från skilda religioner har en liknande syn på räntebegreppet: Det är omoraliskt att ta ränta (dvs. tjäna pengar på andras arbete).

Vidare nämner Kennedy att de katolska påvarnas förbud mot att ta ut ränta gjorde att det judiska folket blev de ledande bankirerna i Europa. Således lämnades "det moraliska problemet" över till judarna. Judarna i sin tur fick inte, enligt sin religion, ta ut ränta från sina egna. Dock var det ok att ta ut ränta från andra icke-judiska folk. En annan religion, islam, har också förbud mot ränta. Där får inte långivaren ta ut ränta, men däremot har långivaren rätt att få ett delägande i låntagarens affärsprojekt och har också rätt till att få del av de framtida vinsterna.










Vad anser killarna i "The kristet utseende" om ränta tro?

Den fria utbildningen är i fara

Jag och en kamrat har fått in en debattartikel om studieavgifter till vår kårtidning Nådige Lundtan. Vår ekonomkår är en av få kårer som står bakom regeringen om att göra den högre utbildningen till en kapitalistisk vara:

Den fria utbildningen är i fara

Lundaekonomernas ställningstagande för avgifter vid högre studier för icke-EES medborgare står inte alla medlemmar bakom. Vi anser att utbildning är en rättighet för alla, oberoende av plånbokens storlek. Diskriminering av icke-européer, som avgiftsinförandet ger upphov till, är även det en oönskad effekt. De studenter som skulle drabbas av regeringens planerade införande av avgifter kommer dessutom oftast från mindre utvecklade länder där deras tillskott i humankapital bidrar till demokratisk, social och ekonomisk utveckling. Kostnaden för dessa studenter är cirka en halv procent av högskolesektorns totala budget, vilket är en väldigt liten kostnad med hänsyn till de positiva externa effekter som dessa studenter bidrar med till vår utbildning (genom att tillföra olika perspektiv och erfarenheter). De positiva effekterna kommer vi antagligen att förlora, eftersom resultatet av införandet av avgifter troligtvis medför att icke-europeiska studenter väljer att studera i länder där utbildningen är fri eller åtminstone billigare än den av utredare Erland Ringborg föreslagna kostnaden motsvarande cirka 80 000 kronor.

Om man inför avgifter för en grupp, ändrar man synen på utbildning från någonting som gagnar samhället som helhet till att se utbildning som en individuell investering skild från samhällsnyttan. Man ändrar därmed synen på kunskap.

I andra länder har man redan genomfört liknande reformer. Exempelvis så införde under 2003 den tyska regeringen avgifter för just utomeuropeiska studenter. Samtidigt försäkrade Schröder högtidligt att detta absolut inte skulle komma på tal för inhemska studenter. För att befästa detta lagstiftade man och skrev ett tillägg till högskolelagen. Två korta år senare revs lagen upp efter påtryckningar från de konservativt styrda delstaterna. I dagens Tyskland måste alla studenter på högskolan betala en terminsavgift på 4 500 kronor och krav på höjningar hörs från allt fler håll.

Även i England smögs avgifterna in via de utomeuropeiska studenterna 1998, för att kort därefter även införa avgifter för inhemska studenter. Efter ett antal höjningar är de brittiska universiteten nu uppe i en maxavgift om £3 000 (cirka 40 000 kronor) per läsår.

Vi borde lära oss av våra grannländer och inse att ett undantag från den allmänna avgiftsfriheten kan komma att spridas och drabba oss alla!

Avgifter drabbar alltid låginkomsttagare mest, och vid ett universitet som Lund, med en omfattande social snedrekrytering, borde man aktivt arbeta för en jämlik högskola, inte befästa snedrekryteringen!

Vi vill därför uppmärksamma att Lundaekonomernas ställningstagande för införandet av avgifter vid högre utbildning för icke-européer är någonting vi inte kan ställa oss bakom. Bevara den fria högre utbildningen!

Victor Ståhl

Sofia Lord