Jobbsökarteori (Job search theory) är en av de mest använda teorierna om arbetslöhet i Arbetsmarknadsekonomi. Teorin grundar sig på individuella aktörer som söker jobb. Ett visst antal jobb finns till marknadsprissättning på arbetskraften (dvs. fri lönesättning). Ju längre individen söker jobb desto högre löneerbjudanden får individen av arbetsköparna. Alltså ökar nyttan av att söka jobb med antalet ansökningar, men nyttoökningarna minskar med tiden, dvs. marginalnyttan för ökat arbetssökande minskar med tiden. Individen kommer vidare söka jobb ända tills marginalnyttan av ökat sökande är lika stor som kostnaden av ytterligare en ansökning (dvs. marginalkostnaden). En jämvikt har nåts. Det är den mest "effektiva" lösningen.
Denna teori implicerar bland annat att arbetssökandes nytta eller snarare inkomster maximeras genom att aktivt söka många jobb (givet fria marknadslöner, inga fackföreningar, full sysselsättning eller snarare underskott av arbetskraft mm). Stämmer verkligen teorins slutsats? (Antagandena vet vanligt folk och alla furnuftiga och vetenskapliga akademiker att de är falska.)
I en doktorsavhandling av Margareta Bolinder visas det att ju fler jobb arbetslösa söker inte påverkar deras chanser att få jobb (Se senaste Studentliv). Detta stämmer överens den del av kurslitteraturen som byggde på empiri i en Arbetsmarknadsekonomikurs jag läst - ju kvalitativt man söker jobb är det viktiga, inte kvantiteten (hur många halvdana ansökningar man skickar in). Så varför finns sådana här Nisse-Lasse teorier kvar som huvudteorier (de har ju knappast nån förankring i verkligheten)?
Ett enkelt svar: Ideologiproduktion
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar