Sverige står inför en ålderchock nu när fläskberget blir större och större. Nu när 40-talisterna går i pension måste allt färre i arbetsför ålder finansiera allt fler äldre kanske du har hört i debatten. Vi måste arbeta längre (höjd pensionsålder), öka antalet arbetade timmar i ekonomin (bl.a. ökad arbetstid) och effektivisera genomströmningen av studenter i utbildningssystemen. Detta undersöker ekonom-historikern Daniel Ankarloo i sin nya bok Välfärdsmyter.
Författaren kritiserar SKL:s Långtidsutredning som belyser problemet att vi kommer ha en större andel pensionärer i framtiden. Deras pensioner och välfärd ska nämligen finansieras av allt färre i arbetsför ålder.
SKL har där räknat försörjningsbördan som antalet i arbetsför ålder delat med antalet äldre. Detta är ett ologiskt mått eftersom vi lever i en penningaekonomi där dagens arbetande betalar dagens pensionärers pensioner i pengar.
Vidare belyser Ankarloo samhällsekonomins utveckling sen 1990. Idag är vi färre som arbetar och de som arbetar arbetar mindre i genomsnitt. Trots det så har vi minskat vår statsskuld enormt (idag är nettosstatsskulden noll!) och sänkt vår skattekvot rejält.
En invändning från den kritiske läsaren kanske har är att man skurit ner en hel del i äldrevården, sänkt pensioner och dylikt. Detta bemöter författaren med att det ryms i de minskningar av skatten och avbetalningar på statsskulden som gjorts de senaste 20 åren.
Slutsatsen är att han inte hittar någon indikation på att finansieringsproblemet skulle vara ett verkligt problem. Våra barn (den framtida arbetande befolkningen) betalar inte för dagens påstått stora offentliga utgifter. Vi betalar idag de äldres välfärd och pensioner. Dessutom betalar vi av en statsskuld (som inte finns) och sänker skatteintäkterna.
Vi har således råd att betala dagens och framtidens välfärd, pensioner och äldrevård. Istället frågar sig författaren om vi verkligen råd att låta människor brytas ned i ofrivillig arbetslöshet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar