Bopriserna sjunker mest i centrum - eller mest i förorten? - del 2

Sen tidigare har jag kollat på bopriserna i Köpenhamn och framför allt hur boprisfallet fördelade sig på olika postnummerområden.  Bopriserna minskade ungefär lika mycket oberoende om området var dyrt, medeldyrt eller billigt innan det generella prisfallet. Detta gäller alltså från pristopp till prisbotten. Efter boprisbotten ökade priserna mest i dyra områden, följt av medeldyra områden. Jämför man toppen (2006) med det senaste året (2015) kan man se att bopriserna ökat för några av de dyra områdena. I medeldyra och billigare områden minskade priserna. Priserna i dyra områden har alltså varit relativt beständiga på sikt - till skillnad från medeldyra och billigare områden.

Nu har jag uppdaterat analysen med att istället kolla på avståndet till centrum, i detta fall definierat som Köpenhamns järnvägsstation (Københavns Hovedbanegård). Avståendet mäts på två sätt:
1) Geografiskt avstånd till centrum, det vill säga gångavståndet i kilometer.
2) Tiden det tar att åka med kollektivtrafiken till järnvägsstationen.

Bopriserna från topp till botten (2006q3-2009q1)

Figurerna nedan visar hur prisförändringarna hänger ihop med avståndet till centrum. På vertikala axeln (Y-axeln) är prisförändringen i procent mätt från pristoppen (2006q3) till prisbotten (2009q1). De olika figurerna visar två olika sätt att mäta hur "avstånd till centrum". Diagrammet med blå punkter visar tiden det tar att ta sig till centrum om man använder kollektivtrafiken. Det andra diagrammet, det med röda punkter, visar avståndet till centrum mätt i promenadavstånd, det vill säga avståndet om man skulle gå till fots.

Diagrammen visar att priserna minskade i alla områden. I det första diagrammet kan man eventuellt se att prisnedgången var (marginellt) mindre i centrala lägen, vilket skiljer sig från det andra diagrammet, där prisnedgångarna ser ut att vara helt oberoende av avståndet till centrum. Sammantaget är att det nog så att det inte finns något samband mellan centralt läge och prisnedgång, eventuellt en mycket liten sådan effekt.

Bopriserna från botten till idag (2009q1-2015q2)

Diagrammen visar hur priserna förändrats mellan prisbotten och idag, det vill säga utvecklingen mellan 2009q1 och 2015q2. Efter priserna bottnat ökade sedan priserna i alla områden. Priserna ökade mest i centrala lägen, ganska mycket i medelcentrala områden och inte fullt så mycket i mer perifera lägen. 

Bopriserna från topp till idag  (2006q3-2015q2)

Hur har då priserna förändrats sedan toppen, det vill säga sedan 2006q3? Figurerna visar på hur priserna förändrats ett bra tag efter priserna toppat, bottnat och vänt upp igen. Båda figurerna visar att priserna ökat i centrala lägen och att de minskat i medelcentrala lägen och perifiera lägen. Områden 3-5 km från "centrum" verkar ha haft beständiga priser medan priserna fallit mer längre utanför centrum.

Summering och diskussion

Resultatet är att priserna på lång sikt håller sig uppe i centrala lägen definierat som 3-5 km utanför city. Utanför denna citykärna har priserna svårt att hålla sig uppe, speciellt de områden en bit utanför centrum. Priserna minskade ungefär lika mycket då toppen jämförs med botten, men när priserna väl vänder så är det centrala lägen som ökar mest. Det är alltså ökningarna efter botten om gör att de centrala delarna är prisbeständiga.

Är resultaten överförbara till Stockholm? Kanske, kanske inte. Köpenhamn är byggt lite annorlunda jämfört med Stockholm och har en utbyggd infrastruktur för cyklar, till exempel cykelmotorvägar. Stockholm har utbyggd tunnelbana och kollektivtrafik. I Danmark är bostäderna ägarlägenheter och inte bostadsrätter. Dessutom har de en mindre hyresmarknad. Danmark 2007 var också i ett annat makroekonomiskt läge än Sverige är idag. Bland annat hade Danmark en reporänta på ca 3 procent medan Sverige har en reporänta under nollstrecket och därmed inte fullt lika stora möjligheter att parera ett boprisfall. Men Köpenhamn kan nog fungera som ett möjligt exempel på prisförändringar kan fördela sig på olika områden även om det såklart finns osäkerhet.

Källor och noter:

Google Maps har använts för dessa mätningar och enbart postnummer-områden maximalt 25 km utanför centrum. 

Källa: Realkreditrådet. https://www.realkreditraadet.dk/en/statistics/house_price_statistics. Owner-occupied flats och transaction price realized. Samt egna beräkningar.

Bopriserna i Stockholm och avståndet till centrum

Olika stadsdelars och Stockholmskommuners bopriser kan tänkas påverkas av olika saker, bland annat om de ligger nära centrum eller om de ligger i periferin. Ett sätt att mäta detta är att kolla hur lång tid det tar att ta sig till T-centralen med buss, t-bana eller pendeltåg.Tidsavståndet har uppskattats med hjälp av SL:s reseplanerare (vardagar och dagtid). Därefter har tiden jämförts med priser för bostadsrätter.

Figur 1: Bopriser i kronor per kvadratmeter jämfört med restid i minuter. Samtliga stockholmskommuner och stadsdelar i Stockholms stad.

Bopriserna följer väl (tids)avståndet till centrala Stockholm (se figur 1). Ju kortare tidsavstånd till T-centralen, desto högre bopris. Dock skiljer sig väntetiden mellan kommuner/stadsdelar. I figur 2 visas den totala tiden (restiden plus väntetiden).

Figur 2: Bopriser i kronor per kvadratmeter jämfört med total restid i minuter. Samtliga Stockholmskommuner och stadsdelar i Stockholms stad.

Även när väntetiden inkluderas finns det ett starkt samband mellan bopris och restid. Några tolkningar av punkterna i diagrammet:

1. Skärgårdskommunerna Värmdö och Vaxholm har höga priser men lång restid, vilket kan ha att göra med att man kan tänka sig betala mer för sjö- och naturnära läge.
2. "Pendeltågskommunerna" Huddinge, Upplands Bro, Upplands Väsby, Södertälje, Järfälla och Sollentuna har låga priser. Restiden är kort jämfört med bopriserna. Detta kan bland annat ha att göra med att pendeltåget antagligen krånglar mer och är mer försenat än tunnelbanan, vilket gör att man föredrar närhet till tunnelbana jämfört med närhet till pendeltåg eller buss.
3. Innerstadsstadsdelarna Vasastan, Östermalm och Södermalm har högre priser än vad som kan förklaras med restiden till T-centralen. Dock handlar det väl om att dessa stadsdelar egentligen är centrum. Hade centrum definierats som Slussen, Odenplan, Kungsträdgården eller Fridhemsplan hade man fått andra resultat. Dessutom påverkas innerstadens bopriser av att mycket få lägenheter har byggts i innerstaden och att få kommer byggas - ett litet utbud av lägenheter driver upp priserna.

Bopriserna hänger alltså ihop med restiden till centrala delar. Ju närmare city desto högre priser. Dock ska resultatet inte övertolkas då restiderna är lite grovt uppskattade - men det övergripande sambandet bör vara robust även om enskilda stadsdelar/kommuner kan vara felskattade.

Källor: SL reseplanerare och Mäklarstatistik.

Bostadsbristen och bostadsbubblan

I några tidigare inlägg har jag diskuterat bopriserna, speciellt utifrån historisk statistik (1,2,3,4). Många menar att den svenska bopriserna är övervärderade, några menar att priserna ska ned med så mycket som 50%.

Vad som styr då bopriserna? Man skulle kunna gruppera faktorerna i två grupper. Den ena är villkoren kring bostadssrätterna (amorteringskultur, amorteringskrav, låneränta, ränteavdrag  osv) samt utbud- och efterfrågefaktorer (hur många bostäder det finns, vart bostäderna finns, vilka bostäder som finns, hushållens disponibla inkomst och befolkningens storlek och sammansättning) samt andra faktorer (allmänna prishöjningar osv).

Frågan är här om bostadsbristen ökat och om det har någon bäring på bopriserna.

Figuren visar antalet nybyggda lägenheter och befolkningsökningen i Stockholms stad. I genomsnitt går det 2,1 personer per lägenhet  (Siffrorna är för hela riket, både hyresrätt och bostadsrätt). Antalet lägenheter har räknats upp med 2,1 personer per person för att få en koppling till befolkningstillväxten. Röda linjen i figuren visar befolkningsökningen och blå linjen antalet nybyggda lägenhet. Streckad blå linje visar de uppräknade antalet nybyggda lägenheterna.

Figur: Befolkningsökning och antalet nybyggda lägenheter. Stockholms stad. Källa: Stockholms stads statistik (länk 1 , länk 2). 

På 80-talet var befolkningsökningen lägre än ökningen av nybyggda bostäder. Efter 1992 har befolkningen ökat mer än nybyggda bostäder (med undantag för några år i början av 00-talet då lägenheterna ökade mer än befolkningen). Bostadsbristen har alltså blivit större sedan början på 90-talet.

Hur är detta kopplat till bostadspriserna? I början på 90-talet kraschade bostadsmarknaden - priserna minskade för att sedan börja öka igen under 1996. Det finns ett resonemang om att bopriserna på lång sikt pendlar kring inflationen (allmänna prisökningar) alternativt pendlar kring den disponibla inkomsten. Dessa faktorer påverkar antagligen bopriserna ganska mycket, men resonemanget att priserna kommer korrigeras ned mot inflationen eller ned mot ökningen av disponibel inkomst är inte självklar. Antagligen kan en del av prisökningen förklaras med att att efterfrågan på bostäder inte möts av ett tillräckligt stort utbud av bostäder. Ökningen av bopriserna är alltså i någon mån rationell utifrån "bostadsbristen". Frågan är dock hur mycket bostadsbristen kommer hålla tillbaka storleken på boprisfallet? Svaret på frågan är svår att svara på då fastighetskraschen på 90-talet inte föregicks av ökande bostadsbrist utan av minskande bostadsbrist.

Bopriserna sjunker mest i centrum - eller mest i förorten?

De svenska bopriserna är höga och har ökat mer än i andra länder (se här och här). Historiskt sett är priserna på en hög nivå. Risken för minskade bopriser är överhängande. Men frågan är vart priserna går ned? Jag har tidigare visat att danska priserna minskade mellan 2006 och 2009, och att Köpenhamnspriserna minskade mer än övriga landet.

Men frågan är hur priserna kan tänka sig sjunka mest i dyra områden eller mest i billiga områden? 

Jag har återigen studerat ägendelägenheter och avgränsat studien till centrala Köpenhamn och postnummerområden max två mil utanför. 

Not: Femton områden är inte med i tabellen då data saknas. Vissa områden har statistik för vissa år, men bortfall för enskilda år. Bortfall enskilda år betecknas med N/A.

Tabellen är rangordnad från dyrast till billigast område. Stora nedgångar är markerade med mörkröd färg (minskning med 40 % eller mer), medelstora minskningar markerad med ljusröd färg (mellan 30 och 39 % minskning) och små minskningar markerade med beige färg (minskning med 29 % som mest). Resultatet är en generell nedgång med mellan 24 och 48 procent. Färgkodningen i tabellen antyder att rika områden inte minskar lika mycket som medeldyra och billigare områden. Figuren nedan visar samma sak men i stapeldiagramform (rangordnat med dyrast område till vänster och billigast område till höger):

Figuren visar att de dyraste områden minskade i mindre omfattning än övriga områden. I några billiga områden (Albertslund och Ballerup) minskade priserna relativt lite. 

Priserna på boprisernas botten (2009q1) relateras i tabellen till den mest aktuella statistiken (2015q2). Mörkgrön färg indikerar stor ökning (ökning med 50 % eller mer), ljusgrön färg indikerar medelhög ökning (mellan 30 och 49 % ökning) och beige färg indikerar svag ökning (ökning med 29 % som mest). Resultatet är att man kan se att dyra områden ökat mest, följt av de medeldyra områden. 

Hur har då priserna förändrats fram till idag? I tabellen ovan kan man se att några få områden ökat, medan majoriteten av priserna minskat, vilket också visas i stapeldiagramet nedan (rangordnat med dyrast område till vänster och billigast område till höger):

Priserna har alltså ökat för flera av de dyra områdena. Medeldyra och billigare områdena har minskat med mellan 10 och 30 procent.

För att summera:

- Bopriserna minskade ungefär lika mycket beroende på om det var en ett dyrt, medeldyrt eller billigt område. Eventuellt var minskningen mindre för de dyra områdena.

- Efter boprisbotten ökade priserna mest i dyra områden, följt av medeldyra områden

- Jämför man toppen 2006 med 2015 kan man att bopriserna ökat för några av de dyra områdena. I medeldyra och billigare områden minskade priserna.

Priserna i dyra områden har alltså varit relativt beständiga på sikt (till skillnad från priserna i medeldyra och billigare områden).

--------------------------------------------------------------------------------------

Källa: Realkreditrådet. Owner-occupied flats och transaction price realized. Samt egna beräkningar.

Danska bobubblan - Köpenhamn vs. övriga landet

Tidigare har visat att de svenska bopriserna (enbart småhus) har ökat mer än vad priserna gjort i OECD och Euro-länderna. En genomgång av samtliga bostadskrascher (enbart småhus) efter 2000, visar att priserna ofta går ned med ungefär en femtedel. Som mest halverades priserna. Men frågan är också hur nedgången fördelar sig geografiskt.

Kommer priserna minska mest i Stockholm? Eller kommer priserna minska ungefär lika mycket i hela landet?

För att svara på frågorna har jag gått igenom ett datamaterial över ägarlägenheter. Danmark skiljer sig från Sverige, de har ägarlägenheter, inte bostadsrätter. Ägarlägenheter skiljer sig från bostadsrätter på så sätt att fastigheten inte ägs av bostadsrättsföreningen. Förvisso finns det också i Sverige ägarlägenheter, men de står bara för en mikroskopisk del av bostadsbeståndet. Fördelen med att studera danska bopriser är att den danska välfärdsstaten liknar den svenska. Danmark har också en egen valuta och en egen penningpolitik.

Figur 1: Bopriser för ägandelägenheter i Danmark i danska kronor per kvadratmeter. 1992q1-2015q2.

Fyra olika områden redovisas i figur 1: Hela Danmark (röd linje), huvudstadsregionen - ön Köpenhamn ligger på (blå linje), Köpenhamn (mörkgrön linje) och Köpenhamn city (ljusgrön linje).

Som syns i figuren har bopriserna ökat sedan 90-talet, fram till 2006 års topp (kvartal 2), för att sedan gå ned under 11 kvartal. Bopriserna ökade speciellt mycket innan bopristoppen. I Danmark som helhet så ökade bopriserna med två procent per månad fram till 2004q4 (se figur 2). Därefter ökade bopriserna med 7 procent per månad, sex kvartal i rad innan bopristoppen. Efter toppen 2006q2 följde 3 år (12 kvartal) av minskade priser, vartefter en uppgång följde.

Figur 2: Procentuell förändring av bopriser för ägandelägenheter i Danmark. Danska kronor per kvadratmeter.1992q2-2015q2.

Låt oss återgå till den geografiska jämförelsen i figur 1. Kollar man på hela tidsserien kan man se att priserna på "Köpenhamnsön", Köpenhamnsområdet och Köpenhamn ökade mer landet som helhet. Samma sak gäller  perioden innan pristoppen - priserna i  Köpenhamn och "Köpenhamnsön" ökade mer än Danmark som helhet. Speciellt Köpenhamn hade en stor ökning innan toppnoteringen.

Figur 3:Bopriser för ägandelägenheter i Danmark i danska kronor per kvadratmeter. Särredovisning för perioden efter pristoppen. Indexerade värden (2006q2=100). 2006q2-2015q2.

Som syns i figur 3 så minskade priserna som mest i Köpenhamn och på "Köpenhamnsön" - båda med 37 procent. I Danmark som helhet minskade priserna med 30 procent. Efter prisfallet har Köpenhamn ökat mer än "Köpenhamnsön" och mer än Danmark som helhet. Priserna i Köpenhamn är nu tillbaka på samma nivå som vid toppåret 2006.

Hur ska man då tolka dessa siffror? Jo, Köpenhamns bopriser varierar i hög grad. Priserna i Danmark som helhet är mer orörliga. När priserna ökar så ökar de mycket i Köpenhamn. När priserna sjunker så sjunker Köpenhamnspriserna mycket.

En lite förenklad översättning till svenska förhållanden:

• När väl bobubblan spricker, så kommer nedgången vara stor i Stockholm. Större än i övriga landet
• Efter bottennoteringen kommer uppgången vara störst i Stockholm. Priserna i övriga landet kommer inte öka lika mycket.

--------------------------------------------------------------------------------------

Källa: Realkreditrådet(Danmark) . Property prices in housing market by area, property category and prices of completed transactions.Transaction price realized. Owner occupied flat. Unit : DKK per square metre. Samt egna beräkningar.

14 bobubblor - så mycket minskade priserna

Vid förra finanskraschen (2007/2008) såg man minskade bopriser. Mest omtalad är USA:s bopriskrasch med dess följdverkningar på världsekonomin. Börsen föll, BNP minskade kraftigt och många förlorade sina jobb. Löner och köpkraft sänktes (direkt eller indirekt).

De ökande bopriserna oroar många. Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén hävdar att bopriserna kan gå ned med 20 procent.  Andra antyder att boprisfallet kan bli betydligt större än så, kanske till och med en halvering av priserna (se t.ex. här). 

I Sverige har bopriserna ökat kraftigt. I Sverige ökade priserna också mer än i OECD (och mer än i Euroländerna) som jag skriver om här. I Sverige brast inte bobubblan. Men i minst 14 länder minskade priserna (kanske 17 om man räknar med Ungern, Tjeckien och Slovenien). Frågan är hur mycket bostadspriserna minskade i de 14 länderna. Enbart boprisfallen efter år 2000 har tagits med. Det finns såklart boprisfall tidigare i historien, bland annat svenska fastighetskraschen på 90-talet, men låt oss fokusera på de senaste krascherna/minskningarna.

Tabell: Boprisfall i olika länder efter år 2000. Enbart småhus. Källa:OECD.

Land	Toppår	Nedgång 5 år efter topp	Nedgång fram till 2014q1
USA	2007q1	-19%	-9%
Irland	2007q2	-50%	-47%
Danmark	2007q1	-19%	-16%
Estland	2007q2	-32%	-20%
Nya Zeeland	2007q3	+1%	+13%
Frankrike	2008q1	0%	-1%
Storbritannien	2008q1	-3%	+2%
Italien	2008q1	-11%	-14%
Spanien	2008q1	-29%	-31%
Island	2008q1	-1%	+8%
Slovakien	2008q2	-21%	-22%
Grekland	2008q3	-33%	-34%
Nederländerna	2008q3	-20%	-20%
Portugal	2010q3	N/A	-7%
Genomsnitt		-18%	-14%

Som man kan se skedde de flesta krascherna kring 2007-2008. Portugal är ett undantag då man kanske se en mindre nedgång år 2010. I genomsnitt har priserna minskat med 18 procent jämför pristopparna. Om man istället mäter mellan toppen och 5 år efter toppen är nedgången 14 procent. De som drabbats värst av finanskrisen var Grekland, Irland, Estland och Spanien hade störst boprisfall. Portugal, Island. Litauen och Lettland drabbades också hårt av finanskrisen, men bopriserna minskade inte i samband med krisen. Danmark, som har en liknande välfärdsstat som Sverige, fick ett boprisfall med 16 eller 19 procent (beroende på hur man räknar). 

Vad kan man då tro om storleken på den svenska kommande bopriskraschen? Danmark liknar ju Sverige vad gäller typ av välfärdsstat (och har inte euron som valuta). Så de svenska priserna kanske minskar i ungefär lika stor utsträckning som Danmark. En invändning mot detta är att Sveriges situation inte liknar länderna i tabellen. Sverige har en av de största totala skuldkvoten i världen och har hög privat skuldsättning. Men om Sveriges situation liknar länderna som haft bopriskrasch, kan man kanske förvänta sig en (genomsnittlig) minskning om 15-20 procent. Men sannolikheten för ett större prisfall (mer än 20 procent) är nog större än sannolikheten att priserna står stilla eller bara minskar lite grann (0-20 procent).

Boprisökningarna i Sverige, Euro-området och OECD

Under en längre tid har de bostadspriserna diskuterats i media och av internationella organ, Riksbanken och andra myndigheter. Det finns viss risk att bopriserna faller i framtiden, även om det inte inträffar i höst. Därför kan det vara intressant och se hur bopriserna har varierat och hur den svenska utvecklingen ser ut i ett globalt perspektiv.

Låt oss först utgå från boprisutvecklingen (enbart småhus, ej bostadsrätter) i nominella priser (ej justerade för inflation). I figuren nedan visas utvecklingen för Sverige, Euro-länderna och OECD.  

Figuren visar att priserna ökat mer i Sverige än i Euro-området och i OECD-länderna om man kollar på den senaste 20-årsperioden. I Sverige handlar det om en tredubbling av priserna jämfört 1996 eller ökning med 2,5 sedan bopristoppen i början av 90-talet.

Att mäta i nominella priser kanske inte är det mest lämpliga då de flesta priser ökar med tiden. Därför kan det vara lämpligt att justera för allmänna prisökningar. OECD justerar för prisökningar genom justera priserna med hjälp av BNP- privat konsumtion-deflatorn.

I figuren kan man se att bopriserna i Sverige mer än fördubblats mellan 1996 och 2008. Efter finanskrisåret 2008 har priserna också ökat, men i mindre utsträckning. Att de reala priserna i Sverige inte ökade innan 1996 beror sannolikt på hög inflation innan 90-talskrisen (samt en fastighetsbubbla). I OECD och Euro-området ökade också priserna, men under en längre tidsperiod. Till skillnad från Sverige har bopriserna i OECD/Euro-länderna minskat sedan 2008.

För att sammanfatta:

- De svenska bopriserna har ökat sedan 1996 (Både om man räknar i nominella priser och om man räknar i reala priser).

- Bopriserna i Sverige har ökat mer än i OECD och Euro-området (om man kollar på utvecklingen sedan 2006)

Om det är en bubbla, och i så fall hur stort boprisfallet kan tänkas bli, hur boprisfallet fördelar sig geografiskt är en annan fråga som är värt att studera, kanske i ett ytterligare blogginlägg.

Ger sänkt bolagskatt fler investeringar?

I den senaste budgetpropen föreslår alliansen att täppa igen luckorna i bolagsskatten. En del stora företag betalar nämligen ingen bolagsskatt alls i Sverige. Utöver det föreslår alliansen en sänkning av bolagsskatten med 4,3%. Huvudargumentet är att lägre bolagskatt ökar investeringarna. Oppositionen är emot förslaget förmedlar Aktuellt. Men stora delar av oppositionen är egentligen för, men med olika förbehåll. Miljöpartiet vill sänka med ”bara” 1 % och Socialdemokraterna vill inte låna till en sänkning av bolagsskatten. Vänsterpartiet vill inte sänka skatten med argumentet att de vill satsa på andra (viktigare) saker. Sverigedemokraterna är för, de vill sänka bolagsskatten så skatten blir internationellt konkurrenskraftig. Huvudargumentet är alltså att sänkt bolagskatt gynnar investeringarna.

Som syns i diagramet nedan har Sverige ungefär lika hög bolagsskatt 2011 som övriga OECD-länder.

Diagramet ovan visar bolagskatten brutto, dvs. utan hänsyn till olika typer av avdrag, periodiseringar och liknande. Möjligen hade det varit intressant att använda statistik som tar hänsyn till det, men något sådant mått finns inte tillgängligt på OECD:s hemsida. Användningen av bolagsskatt brutto fungerar bra om avdragen och periodiseringarna är lika stora i varje land. Investeringarna räknas som investeringar i förhållande till Bruttonationalprodukten (BNP), eftersom rikare länder också har fler och dyrbarare investeringar.

Som syns i diagramet ovan verkar det inte finnas något samband mellan investeringarna och hur stor bolagskatten är. OECD-länder med lägre bolagskatter har inte större investeringar.

Andra åtgärder än sänkt bolagsskatt behövs alltså för att öka investeringarna.

Intäkterna från de igentäppta hålen i bolagskatten skulle kunna användas till upprustning av slitna bostäder, nybyggnation av bostäder, järnvägsinvesteringar och andra infrastruktursatsningar.

OS - ett mästerskap med jämlika förutsättningar?

OS benämns ofta som en tävling mellan länder med jämlika möjligheter. Och till viss del är spelreglerna utformade så. Länderna får max ha 3 deltagare i varje OS-gren, vilket gör att mindre länder får chans att tävla mot länder med stor befolkning, som t.ex. Kina, USA, Ryssland och Brasilien. Men frågan är om fattigare länder har lika bra möjligheter att tävla mot rikare länder? I vissa grenar kan det uppenbarligen det, men har rikare länder större chanser att ta medaljer om studerar helheten?

Rikedom definieras som landets BNP och medaljer räknas som totalt antal medaljer som respektive land erhållit i London-OS den 11augusti 2012. Statistiken är tagen från en nya zeelänsk hemsida. Länderna som inkluderas i studien är länder som tagit minst en medalj. Desutom valdes länder där det finns statistik över befolkningsstorlek och bnp (mätt i miljarder USD). Så här ser det ut vid plottning av BNP och antal medaljer:

BNP i förhållande till antal medaljer

 
Det ser alltså ut att kunna finnas ett positivt samband mellan bnp och antalet medaljer. För att kontrollera detta görs en enkel linjär regression:

 

Variabel	Kofficient	p-värde
Intercept	4,417	<0,01
Gdp	0,007188	<0,01

R^2	0,7188
Justerad R^2	0,7151

Som kan ses ovan är sambandet relativt starkt och BNP har en statistiskt signifikant påverkan på hur många medaljer ett land tar. Hur ska resultatet ovan tolkas? Jo, om ett land har en BNP på 538 miljarder USD, som Sverige, ska det landet ta 4,417 + 0,007188 * 538 = 8,28 medaljer, allt annat lika.

Naturligtvis finns det andra faktorer som kan påverka antalet medaljer, som t.ex. ett lands resultat i tidigare OS-turneringar, hur mycket pengar staten satsar på idrott (breddidrott och elitidrottssatsningar), väder/klimat, om man har sponsorer eller inte, sponsringspengarnas storlek och dylikt.

Förutom BNP har 2 andra variabler testats, befolkningsstorlek och antalet medaljer i OS 2008. Storleken på befolkningen verkade inte påverka antalet medaljer, kanske pga. begränsningen av antalet deltagare från ett land. Antalet medaljer som ett land tog i föregående OS verkar dock ha en positiv påverkan på antalet medaljer. Vid regression med två förklarande variabler, bnp och medaljer i OS 2008, genereras en hög förklaringsgrad (R^2). Dock uppkommer något som kallas multikolinearitet, vilket innebär att det finns ett starkt samband mellan de förklarande variablerna (bnp och medaljer i OS 2008). Det innebär att det finns viss risk för att felskatta variablernas påverkan.

Slutsats: I regel verkar det vara så att ju högre BNP ett land har, desto fler medaljer tenderar det ta. Rikare länder har således större möjligheter att vinna medaljer, OS är inte en tävling med jämlika förutsättningar.   

Ohållbara argument bakom utförsäljningen av Nordea

Nye finansmarknadsminister Peter Norman vill sälja delar av sitt innehav i Nordea. Man kan har åsikter om lämpligheten av att sälja ut innehavet och hur man gör det. Det senare har finansanalytikern Peter Malmkvist åsikter om (se en bit in på sändningen). Han kritiserat utförsäljningen (bl.a. att det görs till underpris). Men detta ska jag inte behandla här, utan snarare hur utförsäljningen motiveras.

Ett starkt argument som förs fram är att vi behöver betala av på statsskulden för att stå redo nästa gång ekonomin krisar. Är statsskulden ett problem? Här är en jämförelse mellan högt utvecklade OECD länders bruttoskuld.














Källa: OECD. Japans siffror från 2008.

Sverige är gröna stapeln i diagrammet och vi kan lätt se att Sverige är ett av länderna med minst bruttoskuld. (Klicka på bilden så blir den skarpare och mer läsbar).

Bruttoskulden används oftast vid jämförelser mellan länder. Det betyder att man enbart kollar på skuldsidan, men inte vilka förmögenheter ett land har. Det är som att säga att en person är fattig eftersom han har ett banklån på en halv miljon. Den personen kan ha lånat till ett hus som är värd en halv miljon. Men personen kan också ha lånat till en bostad som är värd 4 miljoner. I det ena fallet har han en nettoförmögenhet som är noll och i det andra fallet en förmögenhet på 3,5 miljoner.

Det är således rimligt att kolla både på tillgångar och skulder. Det är så att staten betalar ränta på statsskulden. Men staten får också ränteintäkter på sina tillgångar. Ett exempel på en sorts ränteintäkt är avkastningen på statligt ägda företag. Skillnaderna mellan tillgångarna och skulderna kallas Nettostatsskuld.

Hur stor är då nettostatsskulden i Sverige?

Bruttoskatteskuld -1320 miljarder kronor (se här s. 7)
Nettoförmögenhet 1 272 miljarder kronor (se här s. 7)

Detta ger en nettoskatteskuld på 48 miljarder kronor eller 1,5 % av BNP.

Vi kan nu se att Sverige internationellt har en mycket låg statsskuld(brutto). Tar man också hänsyn till ränteinkomsterna från statens tillgångar är alltså nettoskulden nästan noll.

Det är lätt att hålla med Norman om att bruttoskulden blir mindre då man säljer Nordea. Samtidigt minskar inte nettoskatteskulden eftersom staten förlorar intäkter från Nordeas utdelningar många år framöver.

Det kan säkert finnas bra argument för att sälja Nordea. Men att betala av på statsskulden hör inte dit.

Ett fläskberg utan lutning

Sverige står inför en ålderchock nu när fläskberget blir större och större. Nu när 40-talisterna går i pension måste allt färre i arbetsför ålder finansiera allt fler äldre kanske du har hört i debatten. Vi måste arbeta längre (höjd pensionsålder), öka antalet arbetade timmar i ekonomin (bl.a. ökad arbetstid) och effektivisera genomströmningen av studenter i utbildningssystemen. Detta undersöker ekonom-historikern Daniel Ankarloo i sin nya bok Välfärdsmyter.

Författaren kritiserar SKL:s Långtidsutredning som belyser problemet att vi kommer ha en större andel pensionärer i framtiden. Deras pensioner och välfärd ska nämligen finansieras av allt färre i arbetsför ålder.

SKL har där räknat försörjningsbördan som antalet i arbetsför ålder delat med antalet äldre. Detta är ett ologiskt mått eftersom vi lever i en penningaekonomi där dagens arbetande betalar dagens pensionärers pensioner i pengar.

Vidare belyser Ankarloo samhällsekonomins utveckling sen 1990. Idag är vi färre som arbetar och de som arbetar arbetar mindre i genomsnitt. Trots det så har vi minskat vår statsskuld enormt (idag är nettosstatsskulden noll!) och sänkt vår skattekvot rejält.

En invändning från den kritiske läsaren kanske har är att man skurit ner en hel del i äldrevården, sänkt pensioner och dylikt. Detta bemöter författaren med att det ryms i de minskningar av skatten och avbetalningar på statsskulden som gjorts de senaste 20 åren.

Slutsatsen är att han inte hittar någon indikation på att finansieringsproblemet skulle vara ett verkligt problem. Våra barn (den framtida arbetande befolkningen) betalar inte för dagens påstått stora offentliga utgifter. Vi betalar idag de äldres välfärd och pensioner. Dessutom betalar vi av en statsskuld (som inte finns) och sänker skatteintäkterna.

Vi har således råd att betala dagens och framtidens välfärd, pensioner och äldrevård. Istället frågar sig författaren om vi verkligen råd att låta människor brytas ned i ofrivillig arbetslöshet?

Alternativt mått på utveckling i ny FN-rapport

När tillväxt diskuteras utgår man schablonmässigt utifrån BNP-begreppet. Med BNP menas den totala produktionen av varor i ett område (oftast nation). Begreppet har flera kritiker och man kan lätt hitta argument emot begreppet:

1) Underregistrering, tex av svart sektor. Den informella sektorn i utvecklingsländer, och i Sverige förr, innebär underskattning.
2) Improduktiva aktiviteter ingår, tex militär, återförsäljning och finans.
3) Värdering av offentliga tjänster underskattas. Missgynnar länder med stora välfärdssektorer utan privat produktion.
4) Tar ej hänsyn till miljömässig hållbarhet.
5) Obetalt hemarbete ingår ej
6) Tar ej hänsyn till fördelning av välståndet

I FN:s Human development report 2010, en rapport om "mänsklig utveckling", som utkommer varje år sedan 1990 väger de in alternativa mått. Deras grundmått är Human develop index (HDI) som beräknas såhär:

• A long and healthy life: Life expectancy at birth
• Access to knowledge: Mean years of schooling and Expected years of schooling
• A decent standard of living: GNI per capita (PPP US$) (i princip BNP/individ)
  

3:e punkten tar med BNP-begreppet i sitt HDI-begrepp. De inför också nya begrepp som HDI inklusive grad av jämliket och HDI inklusive grad av jämliket mellan könen. Detta gör att punkten 6 ovan kompenseras i de nya måtten.

De diskuterar även miljöförsöringen och hur man kan få in det. Men de belyser också risken att föra in för många variabler i HDI-begreppet.

Dessa är de mest "mänskligt utvecklade" länderna med hänsyn till jämlikhet:
1.Norge
2. Australien
3. Sverige
4.Nederländerna
5. Tyskland

Skandinavisk välfärdsstater (Sverige, Norge) klarar sig bra med detta måttet.

Om vi kollar på "mänskligt utvecklade" länderna med hänsyn till jämlikhet mellan könen får vi:
1.Nederländerna
2.Danmark
3.Sverige
4.Schweiz
5.Norge

I detta fall 3 st med skandinavisk modell(Danmark, Sverige, Norge) som placerar sig i toppen. De Skandinaviska välfärdsmodellerna är alltså i topp vad gäller "mänsklig utveckling" om vi antar FN:s alternativa definition.













Amarta Sen, en av upphovsmännen till HDI-begreppet.

Vanskligt med BNP-jämförelser

Nyhetssiten E24 rapporterar om vilka länder som har högst tillväxt. Att jämföra olika länder rakt av känns oseriöst utan att ta hänsyn till vilka länder man jämför. Utvecklade industriländer har naturligtvis svårt att växa lika snabbt som underutvecklade länder. Att t.ex. länder som Haiti och Irak har en ganska hög tillväxt är naturligt. De har ju haft olika sorters katastrofer. Den förra pga. naturkatastrofer, medans den andra är politiskt skapad i och med USA och västerländernas utplundring av deras naturresurser.

Dessutom är det tydligt att E24 intar ett finanskapitalsyn på länderna. Vart kan man förmera sitt kapital bäst? Hade de varit intresserad av att länderna skulle få en långsiktig och hållbar utveckling hade man kollat på längre perioder och huruvida tillväxten stannar i landet (turisminriktade underutvecklade länder behåller endast en liten del). Länder som Turkmenistan som enligt artikeln mest exporterar råvaror har svårt att få stabilitet i sin utveckling (svängande världsmarknadspriser). De kanske borde göra som t.ex. Qatar som investerar oljepengarna i forskning och utbildning och verkar för att nya, konkurrenskraftiga industrigrenar kan växa fram.

A-kassan och alliansen

Debattartikel här.

Marknadsekonomi -> Frihet, framsteg och demokrati?

Den fria marknadsekonomin innebär frihet, framsteg och demokrati.

Att kapitalismen under vissa omständigheter kräver terror, tortyr och diktatur för att kunna upprätthålla höga och ökande vinster i näringslivet visar Naomi Klein i sin senaste bok. Att en oreglerad marknadsekonomi leder till frihet är nonsens, majoriteten tvingas att [löne]arbeta för att upprätthålla sina sociala och kulturella behov. Däremot är man som konsument relativt fri, man kan konsumera vad man vill förutsatt att man har monetära medel. Som konsument begränsas man av pengar, den som är fattig(are) är inte fri. Frågan är dock vilket marknadsekonomiskt system som innebär störst frihet. Den nordiska välfärdsmodellen reglerar förhållandet mellan konsument och försäljare och gynnar konsumenten eftersom hon har imperfekt information - hon har inte perfekt koll på varumarknaden, detaljerad teknisk information. Försäljaren har också en större kunskap än konsumenten, vilket gör att lagen omfördelar maktförhållanden. Utan regleringar av konsumtionstransaktionen skulle den vanliga människan vara sämre off och ha mindre frihet och makt. Hyfsad arbetsrätt, medbestämmande i näringslivet, föräldraförsäkring, barnbidrag, offentlig service efter behov gör att den enskilda har större frihet, möjlighet att "klättra på karriärstegen", fler valmöjligheter och större makt över sitt liv. Den avreglerade ekonomin å andra sidan ger en liten samhällsklass frihet att bestämma över majoriteten av befolkningen.

Samtidigt finns det stora nackdelar med de båda marknadsekonomiska modellerna. Speciellt hämmar de ekonomins funktionssätt. Samtidigt som vissa jobbar häcken av sig går arbetsföra arbetslösa och vill arbeta. Massarbetslöshet skapas för att upprätthålla vinsterna i näringslivet. Alla produktionsmedel används inte heller då det inte är privatekonomiskt lönsamt (även om det är samhällsekonomisk motiverat). Mat och andra produkter som skulle kunnas brukas används inte då kapitalisterna strävar efter att maximera vinster än anpassa sig efter konsumenter (senkapitalismen domineras snarare av monopolkapitalism än konkurenskapitalism). Stora summor som läggs också på reklam och försäljning kan inte i allmän mening anses som tillfredsställa några behov (däremot uppfyller de borgarklassens behov av att avsätta produkter och maximera vinster) och är därmed irratonellt.. Världskapitalismen kräver också imperialistiska krig i periferin för att kontrollera naturresurser och skapa avsättningsmarknader, vilket måste ses som oekonomiskt i ett globalt socialt perspektiv.

Svinalängorna

Jag är lite ambivalent inför denna Augustprisvinnande roman av Susanna Alakoski. Dels är det en fantastiskt skildring av ett barns uppväxt i en trasproletär familj i folkhemmets Sverige. Brist på nödvändiga varor och alienation är ofta förekommande. Varför kämpa för en svensson-arbetarklass liv när fyllan iallafall ger en kortsiktig väg bort? Samtidigt tar romanen upp alienationen från det demokratiska livet, hur ska man påverka sitt liv?

Boken väcker många frågor och är mångtydig. Vad betyder ens kön i förhållande till klass? Hur betydande är etnicitet för skiktningen inom arbetarklassen? Vilken funktion hade ideella organisationer (som kyrkor) i förhållande till det offentliga och socialen? Alla frågor till trots så har boken en nackdel - den är moralistisk. Men det kanske är så ungdomsböcker ska vara? Man ska inte dricka alkohol och ta droger. På det sättet känns den omyndigförklarande. Men det ger också insikt i tillvaron för barn som kommer från svåra (klass)förhållanden. 3+ ger jag den (annars blir det en skev normalfördelningskurva, dvs. för många 3:or/4:or/5:or).